Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beundrare, Mathilda och hennes kamrat, som jag minns en tid
var hennes syster Emelie. Hur de lekte med oss och voro som
vi, gjorde sig löständer av apelsinskal, låtsade sig inte känna
igen oss då vi klädde ut oss, hur de månade om oss, hjälpte
oss, ursäktade oss och funnos till för vår skull — och hade sin
egen osjälviska glädje av det! Den första jul jag upplevde, som
stannat kvar i minnet, voro ännu vår barndoms vänner med oss.
Jag fick den julen en riktig spis av järn med en plättpanna
och en riktig gryta. I järngrytan hade Mathilda sedan svavel,
då det skulle rökas efter mig, när jag haft scharlakansfeber.
Mamma fick den samtidigt, därför minns jag inte henne från
denna pers, minns heller inte sjukdomen, bara hur grytan stod
med den gula svavelbiten mitt på barnkammargolvet, och att
Mathilda med sin favoritgest — förklädet över huvudet — av
någon anledning rusat in. Svavellukten sveper ut ett ögonblick
och rummet skymtar i en blågul dimma. Så blev våningen
smittofri. Jag sörjde över min gryta, men nämnde ingenting
om det, förrän så där en tjugu år efteråt, då Mathilda var hjälp
i mitt eget hem. Då gav hon mig en ny, likadan. Sjukdomen gick
oförmärkt förbi — men första gången jag kom ut i det fria står
för mig som en upplevelse av stor, stilla verklighet — en ny
och sakta vandring under de stora träden på Johannis
kyrkogård. Att jag ägde gravstenarna likaväl som gångarna och hade
dem till sittplatser, då jag gjorde min första bekantskap med
Bröderna Grimms sagor, det har icke varit något vanhelgande
av de dödas fred.
Denna överväldigande jul fick jag en docka, som var en
gosse. I en fatal stund fick han heta Frans, då det väl var sagt
kunde det inte ändras. Han hade nästan vitt knollrigt hår och
var klädd i smårutiga bruna herrkläder. Jag älskade honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
