- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
18

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

såg hur herrarna och fruarna där nere reste sig och ropade och
viftade och man stampade, det var upprört och stormande. Det
hörde väl till, jag fäste mig inte vid den saken.

Vad jag fäste mig vid var att i den pjäsen av en osynlig röst
sades ett ord, som då ljöd som den allvarligaste maning jag
hört: ”Banna icke julen.”

De två pjäserna äro nog de första jag sett i mitt liv. Sedan
kom ”Jorden runt” och ”På havets botten”. Dessa fyra,
Björnsons ”Över förmåga”, Strindbergs ”Lyckopers Resa” och de
förutnämnda har jag alltså sett i mycket tidig ålder. De skaffade
mig bilder för livet och vissheten att starka, äkta intryck inte
kunna komma för tidigt. Att komma sent i säng är en bagatell
mot det, ett pedanteri.

Men så förekom det ju inte ofta.

Min bror Henry hade strövarsinne; han gick en gång bort,
han kan då inte ha varit mer än fem—sex år. Han kom till
rätta, utan att jag minns att det var någon större oro — polisen
kom med honom, alla skulle till att gå och lägga sig, men hade
väntat att polisen först skulle göra sin plikt — så uppfattade
jag det. Henry hade varit vid Slussen, vilket var en lång väg
att gå. Men man gick trygg på gatorna den tiden, det var få
kärror, de som körde gjorde desto större larm på kullerstenarna.
Men på Johannisgatan var det alltid stilla och fint. Då en
tiggarflicka en gång kom och bad portvakten om två saker, att
få ett glas vatten och gå på gården, fick hon ingendera. Jag
lekte sedan tiggarflicka, klädde ut mig i någon sjal och trodde
att Mathilda inte såg att det var jag, då jag ringde på
tamburdörren. En tiggarflicka var en romantisk sak, mycket sorglig,
också helt naturlig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free