- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
118

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Så var det nu dans efter Verdandi med en ung fru Ester
Borge som förkläde. Där var en kandidat Heyman, en docent
Petrini som dansade polka baklänges på en fläck samt en blond
herre, som steg över golvet fram till mig och lugnande sade:

— Var inte rädd, jag ska inte bjuda upp er, jag ville bara
hälsa.

Han hette Starbäck och meddelandet att denna jätte inte
tänkte dansa med mig kom mig att få tillbaka den alltid livliga
färgen på kinderna. Jag hade vad som var den tidens blus, ett
gult liv över en blå kjol och livet knäpptes med hyskor och hakar
hela vägen ned. Kandidat Pineus sade:

— Det var rätt, nu har ni satt i en knappnål, där det satt en
ensam hake och dinglade i går.

Jag förtjustes över hans observationsförmåga och hans
läspande sätt att framföra sin iakttagelse. Hans tendenslögn sedan
att ”hos Rubensons hade ni en röd trasa i håret som
demonstration”, kom mig att explodera av lycka och skratt. Sedan satte
han min intelligens på prov med ett italienskt citat, vari jag
uppsnappade ordet esperanza och hade sinnesnärvaro att hugga
till med de berömda orden ur Gubba Dante — allt som allt,
det var den rätta sortens tillställning, laddad, frustande, spydig,
hela tiden flöt man ovanpå, buren på åsikternas långa
efterdyningar, som för en gångs skull förskaffade mig ära och
munterhet, inte isolering och bojkott.

Dessa två tillfällen äro de enda då jag haft vad man, då man
är ung, menar med ”roligt”.

På Blidö sommaren 1897 var det som vanligt, men för mig
var nu den punkten nådd, då det vanliga var för tungt. Dagarna
flöto fram i sol eller regn, jag hade gått på sykurs i Kristiania
och snörpte klänningar åt Sonja och lagade det jägerylle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free