- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
180

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ville trilla ur sina hålor”, den fullkomliga orimligheten i det
hela, omöjligheten att svara i det skrikande ordsvallet — allt
var groteskt och hemskt. Han fortsatte slutligen med att
förklara att jag tog in den ena novellen efter den andra under
strecket, samma novell om och om igen. Jag såg på honom —
”en sådan sak är ju omöjlig, redan ombrytaren skulle hindra det”.
Då ropade han med dånande röst upp ombrytaren ur det heta
sätteriet där nere. Ombrytaren kom — nu voro de två män
i det stora skumma rummet, vid kanten av mitt älskade bruna
bord. Ombrytaren skrattade litet, det hela var ingenting —
han kunde inte göra alltför uppenbart motstånd mot sin
överordnade. Jag bara tänkte: han är berusad. Vad skall man göra
med en berusad karl? En sak, som jag aldrig kunnat förstå
mig på.

Slutligen gingo de båda — men då trädde en tredje fram ur
bakgrunden. Jo, menade han, det är riktigt, det där med
novellerna ... Men då samlade jag den sista rest styrka jag hade
kvar. Han är en hyena som kommer och sliter i vad de andra
lämnat, tänkte jag och högt sade jag:

— Ni vet inte vad ni talar om ...

Och så kom gråten. Jag satte handen för ansiktet, jag ville
inte att det skulle synas, tårarna formligen plaskade ned på
läskpapperet. Inför tårarna blev denna man bestört, han
stammade något, men jag sade sammanbitet:

— Gå ut! Gå ut härifrån!

Han gick och jag satt kvar ensam, skakande, frysande. Ute
stod mörkret mot rutorna. Med skälvande händer gjorde jag
färdig mina klistringar och underskrifter på de döda
direktörerna och så äntligen fick jag gå. Då jag kom ut slog Klara

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0200.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free