- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
186

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och att hon ännu levde flera år till och kunde vara lika vänlig
som alltid. En kväll på P. K. flera år senare öppnade man ett
fönster för röken. Tant Sofia ställde sig bakom mig för att med
sin stora gestalt skydda mig mot draget — jag förstod ömheten
i rörelsen och visste vad hon menade.

Det är så sant, Karl Staaff lånade jag av en gång. Ingen
som inte erfarit det, kan förstå hur man kan drivas, tjatas,
tvingas att göra en sak, som är en så emot att man hellre vill
dränka sig än göra det. Men — man drivs, man övertalas, jagas,
hetsas, hotas. Och jag bad att få tala med Kalkas, fick tid på
hans advokatbyrå och stammade fram mitt ärende. Den
summan var mindre. Han sade skrattande:

— Ingenting annat, lilla Vera! Jag trodde minst att Anna
och Hjalmar skulle skiljas, så förfärad ser du ut.

De pengarna kunde jag återsända efter några år. Jag skickade
dem på en postanvisning, han skrev och erkände mottagandet
och slöt:

”Det gör mig ont att du inte själv kom upp med dem.” Men
— det hade varit mig omöjligt, och det där kunde jag handla
efter min fria vilja. Han förstod inte hur jag led av att ha
utnyttjat hans vänskap, och hans väsen hade nu blivit så pass
stelt, trots allt, att jag aldrig mer blev naturlig inför honom.
Några år därefter skickades jag att intervjua honom. Han var
då statsminister och det var inte mycket att få ur honom, det
förstod jag — vare sig ur statsministern eller den alltmer slutna
och avvisande människa han blivit med åren. Hans inställning
var nu en smula spydig, litet främmande, där han satt i sitt
vackra hem i Lärkstaden.

— Fråga nu, sade han, antagligen road av den kvinnliga
journalisten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0206.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free