Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XVI.
På detta sätt kunde det inte fortgå.
Men tanken på skilsmässa var mig så otroligt främmande, så
avlägsen att den måste ges mig utifrån. Tvärtom, jag satte en
ära i att hålla ut. Av fri vilja hade jag givit mig in i detta, då
skulle jag stå mitt kast. Något självplågeri fanns det väl i det,
har jag sedan tänkt. Men man ”skulle koncentrera sig”, hade
Ellen Key lärt, man skulle leva med en man. Detta sista var ett
så strängt bud för mig, att då sedan Ellen Keys Livslinjer
hävdade att man kunde älska på nytt och göra det rent och äkta,
så var det en uppenbarelse. Må vara att jag var tröttsamt naiv,
jag hade ju värst ont av det själv, men i tiden låg ännu kvar
alla de där kraven, som gjorde varje sak till livsavgörande.
Skilsmässa fanns inte för mitt medvetande. Jag levde i ett slags
ödesbestämd resignation, en föresats att härda ut som det enda
rätta. Framtiden såg jag inte emot, jag hade ingen framtid,
bara ett nu, som det gällde att stå för var dag. Det fanns
ingen framtid — så ung var jag ännu att den var mig likgiltig.
Det är när man blir äldre som man undrar, hur ens liv skall
bli, vad man kan vinna och hur pass mycket man kan ha kvar
att få. Men med ens bröts denna vandring i blindo. Det var
Sten Granlund, som en gång, då vi varit på ett uppdrag
tillsammans, sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/brantings/0209.html
