Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lägga sig. De andra skulle sluta hos Valfrid Spångbergs, men
jag följde inte med, utan dök in i min port för att vara ensam
hos mig. Sopvagnarna började skramla och jag visste att en rad
fönster tre trappor upp längre bort på gatan just nu brunno så
att man kunde tro att elden var lös. Men det var morgonsolen,
som vid tre- fyratiden föll just på den speciella fönsterraden.
Det kunde hända, då man kom hem så där dags och det var
ljust och man måste börja tänka på att försöka sova, att det föll
ett litet regn av aska förbi ens fönster, där man stod och såg
reflexerna av soluppgången. Åhå, nu hade pappa och mamma
haft främmande och mamma skakade ut cigarrkopparna — ja,
mycket riktigt, nu gick det i porten och en herre steg ut, ofta
var det den tiden Henning Berger.
Min skilsmässa var faktisk, men inte lagligt fullbordad,
eftersom Boo Hjärne bett om det där årets uppskov för affärernas
skull. Han var vid denna tid i Helsingfors, ooh spelade, tror jag,
piano vid ett svenskt teatergästspel i Brunnsparken. Han
spelade sedan piano som ackompanjatör vid en turné, som Cleo
de Mérode gjorde i Norge. Många förvånade sig över att han
ville göra det och då jag tillfrågades, hade jag ingenting att
svara. Cleo de Mérode hade jag intervjuat. Hon bodde på Grand
hotell och samtalet skedde under det att hon spelade biljard.
Intervjun var icke sådan att den skulle ha tillfredsställt nutida
smak. Jag tyckte illa om henne, hennes ovänlighet och den
osköna rösten. Det rådde Cleofeber i Stockholm, fast knappt
jämförbar med den Duncanfeber, som kom ett år senare, då
man för första gången fick se barfotadans. Isadora Duncan
var i grossess och inte ung, men hennes dans var vacker och
framför allt var den musik. Vilket inte hindrade att man
skrattade åt Gulbransons karikatyrer av henne i Simplicissimus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
