Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under denna tid gick Hjalmar omkring med en annan undran,
som nästan växte till förakt: det var honom en besvikelse att
Sveriges diktare inte funno stoff till en enda rad av arbetarnas
stilla, stolta, ståtliga sätt att bära svälten och sysslolösheten.
Inte en dikt, inte en rad! Han kunde inte komma ifrån att det
var futtigt. Man invände att det skulle ta längre tid, att stora
händelser inte spegla sig varaktigt och djupt förrän det gått år.
Men han bibehöll alltid sedan en axelryckning inför diktarna
och författarna, som inte märkte vad som skedde och inte kände
sig manade att ge svenska arbetare en honnör.
Efteråt har man förstått en sak — att det inte var nog att
kunna bära vännernas avståndstagande, deras kyla, detta att
”nu kan vi inte följa med längre, nu går det för långt!” som
de borgerliga vännerna i familjen demonstrerade. Man måste
också som Hjalmar kunna stryka över! Kunna glömma, kunna
förstå att hos de andra fanns betingelser, som han å sin sida
resignerade inför. Med morbror Axel försonades man i sinom
tid; man var där igen på juldagen eller nyårsafton i hans lilla,
lilla våning med den lilla, lilla soffan och de gamla
kristallkarafferna och det småvarma. Hela den mysande trevnaden
kom tillbaka! (Med morbror Edvard hade det aldrig varit
någon brytning, Edvard Jäderin var för mild till sinnes, ehuru
han hade sina synpunkter lika bestämda). Men detta
återknytande av de goda banden hade ju aldrig kunnat ske, om inte
Hjalmar varit försonlig. Inte på ett fryntligt, laisser-allersätt,
utan djupare, vänligare, mera förstående. Det var som om han
sagt sig: detta kors hör till den uppgift jag har! Isoleringen var
ett led i det stora hela, och alls inte en obetydlig del, därtill var
han alltför tillgiven dem, som han en gång hyste tillgivenhet
för. Talade om sådant gjorde han aldrig, men man kände att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
