Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XXIV.
Vi och Vårt upphörde. Mamma skrev teater i
Social-Demokraten, jag hade ingenting fast. En översättning hade jag
tillförsäkrat mig, en norsk samling noveller av en ung flicka
som hette Sigrid Undset, jag hade skrivit personligen till henne
och fått rätten till översättningen av ”Den lykkelige Alder”.
Men översatte gjorde man ju alltid. En dag vid middagsbordet
— vi voro inte där alltid, men minst en dag i veckan — föll
det mig något in, som ett skott.
— Kan inte Hjalmar fråga — jag hade nu slutat att säga
”pappa” — kan inte Hjalmar fråga Dan Broström om jag får
följa med en av hans lastbåtar till Japan?
Var jag fick det ifrån vet jag inte. Det kom lika tvärt som
det blev sagt, och så hade jag som sagt inte fast plats. Kanske
det var de forna färderna Stockholm—Kalmar—Oskarshamn—
Karlshamn—Göteborg, som nu vuxit?
— Jo, sade Hjalmar, det kunde han göra. Och han gjorde
det och jag fick tillåtelse att följa med ”Japan”, då den lastat
färdigt. Översättningen var lagom att ha med sig ombord. I
slutet på januari skulle båten gå från Göteborg, man betalade
vivret, jag vill minnas två och femtio om dagen. Hyttplats
fanns alltid, en lastbåt tog ju inte betalande passagerare. Pass
skulle jag ha och eftersom det var till så fjärran land kunde jag
gärna få kurirpass. Jag gick upp på U. D. ooh sade mitt namn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/brantings/0291.html
