Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XXV.
Nedre delen av Alger var det första av de mänskliga helveten
av nöd och smuts jag skulle få se på denna resa. Den övre, dit
vägen bär uppför och åter uppför, är bebodd av europeer och
där digna rosor och vita villor glimma. Där nere, i prången
och arkaderna krälade små barn och en arab utan ben hasade
sig fram på en brädlapp med händerna till hjälp. På redden
tjattrade araberna i sina småbåtar. Fartyget kändes redan nu
som ens hem. Att se den blågula flaggan var en hälsning och
en trygghet. Inte bara för att en svart koleraflagga hörde till dem
som vajade över havet där ute.
Jag var enda kvinnan ombord och etiketten tillät inte att
någon fick äta vid samma bord som kaptenen utom jag. Det
var ett sextio dagar på tu man hand med en snäll man, som inte
kunde fatta och upphöra att ge uttryck åt sin häpnad över att
en fru så där gav sig i väg från make och hem.
— Frun ska se att gubben tar sig en annan! var refrängen.
Hytten var en bra arbetsplats för Den lykkelige Alder. Jag hade
tänkt skicka manuskriptet till det förlag, som innan jag for
lovat mig att ta boken, men beslöt mig sedan för att lämna det
vid hemkomsten. Vilket var väl. Ty förlaget tyckte sig finna,
vid närmare eftertanke att fröken Undset inte ”var något”, så
att jag måste stå på mig och erinra dem om deras löfte. Hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/brantings/0295.html
