Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
släpptes på först vid tiotiden, det var praktiskt taget detsamma
som intet varmvatten. På en ögonklinik, som jag privat besökte,
där en berömd professor behandlade fattiga halvblinda, rådde
samma gråa nöd. Man måste beundra allas deras mod att arbeta
för sjuka utan detta blänkande vita, som vi voro så vana vid.
Men Prag var inte samma stad som då Hugo och jag tio år
förut passerat den på en rik semesterrundtur. Då var Prag
dystert, slött. Och ändå voro redan då alla spår av stadens ghetto
försvunnet. Mamma hade rest i Prag ännu tidigare och brukade
säga att åsynen av en gammal judinna, som satt och åt på en
trappa i ghetton aldrig kunde gå ur hennes minne. Nu fanns bara
den lilla svarta, skumma synagogan, samt kyrkogården, som
man sökte för att uppleva Levertins dikt ”lägg stenar”, men
staden var det oaktat trist och balkanbarbarisk. I vårt hotellrum
den gången kom det in en svart katt, som sköt rygg som på en
simplicissimusteckning och i tvålkoppen hittade vi på morgonen
en levande väggmadam. Hotellet var österländskt. Mitt i hotellet
en gård, kring vilken rummen lågo, mitt i gården en brunn,
utanför alla rum en gång, så att man drog ned rullgardiner för
att människor ute på gången inte skulle kunna se in.
Nu däremot var Prag lätt till sinnes, fast ännu allt var så
fattigt. Det var en vaknande stad, det kändes utan minsta
tvekan. Människorna sågo annorlunda ut, de voro liksom raskare,
säkrare. Tyska skulle man ju inte tala, utan började hövligt med
engelska, för att sedan övergå till den tyska som alla
butiksbiträden kunde. Jag köpte naturligtvis skor, de berömda
Bataskodonen, kängor för mig och skor åt barnet. I skoboden frågade
alla de unga biträdena mig, då de fingo klart för sig att jag var
från Norden, om jag kände till Gunnar Tolnaes? O, kära
damerna, sade jag, jag har talat med honom! Riktigt talat med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
