Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nu borde du egentligen ha »ramrnelbuljong» för
tvenne saker: först därför att du kallar mig herre, en
benämning, som icke tåles kadetter emellan; och sedan
emedan du vågar visa humör – men af synnerlig nåd
och mellankomna bevekande omständigheter förlåter jag
dig, dig, Pålle Fnask, som nu blifver det enda namn
du får höra under hela din kurs. Men nu vill jag göra
dig några frågor; till en början: är du rädd af dig?»
»Rädd?» svarade Napoleon och såg den långe
kadetten oförskräckt i ögat, »nej!»
»Godt! Men kan du slåss och – – svälta?»
»Jag har åtminstone icke saknat trägen öfning i
båda delarna.»
»Ännu bättre! Då kanske jag får heder af dig.
Nu kan jag säga dig, att här på långt när icke är så
farligt, som några klemiga morsgrisar påstå. Låt därför
icke skrämma dig, utan får du ett hugg, så gif det igen
med ränta. Det är din fulla rättighet nu, sedan
»penalismen» har upphört.»
»Har den upphört?» frågade Napoleon gladt.
»Ja, tyvärr!» suckade hans Mentor.
Så olika tänkte dessa båda om samma sak. Och
det var icke underligt. Den ene befann sig i femte
klassen, den andre ämnade att samma dag komma
i första.
De hade nu kommit in på Karlbergs stora borggård,
denna vidsträckta plats, som varit vittne till så mycken
stoj ande glädje, så många lustiga upptåg och äfven till
– tårar och sorger; men tårar, lätt förrunna i sanden,
och sorger, lätt försvunna ur minnet; ty ungdomens
sorg kommer på fjärilsvingar, för att begagna Bulwers
sköna uttryck.
»Jag vill nu följa dig till tjänstgörande majoren,
så att du får anmäla dig till examen», sade den glade
och godhjärtade Mentorn till sin Télémaque, »men se,
där kommer han själf, och jag tror, Gud hjälpe mig!
att han styr kosan rakt på mig. Nu vankas det väl
snubbor efter vanligheten. Det är han, som tagit bort
penalismen.»
»Gud välsigne honom!» bad Napoleon tyst och
kastade en nyfiken blick på den kommande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
