Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - Intagningsexamen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Intagningsexamen.
Ett par timmar efter mötet med tjänstgörande
majoren se vi Napoleon med tunga steg gå upp för den
stora slottstrappan och sedan träda in i den lilla
flygeln till höger, dit vi vilja ledsaga honom en trappa
upp till en dörr, utanför hvilken mången före honom
stått gripen af denna obeskrifliga plåga, som på
kadettspråket heter »examenskänsla» och hvilken, jag kan af
egen bedröflig erfarenhet bekräfta det, är den mest
nedtryckande, som troligen finnes på denna jord, så
rik på olika lidanden. Med rädd hand knackade han
ett par gånger sakta, utan att dock höra ett ljud
därinifrån, som förkunnade bifall till den begärda entréen.
Nu tog han mod till sig och knackade högre. Strax
därpå hörde han något röra sig tungt, dörren öppnades
och hela ingången fylldes af en figur, som verkligen
förtjänar att närmare beskrifvas. Figuren föreställde
en kub på två små ben, hvilka kunde liknas vid
flodhästens. Det lilla trinda, feta hufvudet var nästan
gömdt mellan tvenne pösande, breda axlar, liksom en
rofva mellan ett par upp- och nedvända pukor, och
förevisade ett ansikte, där ett uttryck af mycken naturlig
torrolighet och äfven välmenande allvar nu liksom ofta,
ja, kanske alltför ofta, blandade sig med ett
omisskännligt drag af hetsighet, hvaraf väl ingen i högre grad
varit anfäktad än den rättskaffens själ, som bodde
inom denna väldiga massa, hvilken tillhörde salige
majoren Johan David L... i lifstiden.
Pappa David (så kallades han af kadetterna, och detta
namn bevisar bäst, att han var både älskad och
fruktad) hade olyckligtvis blifvit störd under sin
middagssömn, och vid ett sådant tillfälle var han föga bättre
att råka ut för än en retad elefant. Som vanligt, då
hans heta blod råkat i svallning, färgades äfven nu
hans ansikte pionrödt; det vänstra, halft blundande,
halft gråtande ögat drog sig ned på kinden, under det
att det andra tycktes stiga upp mot pannan, liksom
hos cyclopernas ätt; och darrande voro de läppar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
