Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - Intagningsexamen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Just en krona till son!» höll Napoleon på att
svara, men hejdade sig hastigt och sade ett tvärt nej,
under det han föraktligt såg på den frågande utan att
engång lyfta på hatten.
»En stursk byting, den där!» mumlade fruntimret
och kröp tillbaka i vagnen. »Men att fröken kan söla
så där! Jag blir evigt olycklig, om statsrådinnan får
hum om dessa hennes dotters utflykter. Nå, nå! hon
blir gudskelof snart gift, och då kan hon resa på egen
hand, den lilla tokan.»
Utan ringaste vidare äfventyr uppnådde Napoleon
den idylliska Solnadalen, som i enkelt, landtligt behag
kanske har få sina likar i hela landet. Han gick 111
i det anspråkslösa pastorsbostället, där han af en
smutsig piga visades till ett rum, där han vid skenet af ett
bedröfligt brinnande ljus såg en medelålders man, som
satt i en gammal soffa framför ett litet bord, fördjupad,
som det tycktes, i läsning ur en stor, uppslagen bok.
Napoleon hade inträdt så tyst, att den läsande mannen
ej märkt hans ankomst. Han hade därför tid att
närmare betrakta honom. Aldrig hade han ännu sett ett
så vördnadsvärdt, mildt och sant prästerligt ansikte,
hvars märkliga blekhet ännu mera förhöjde det rörande
uttryck af fromt lidande, som omisskännligt låg däri.
Pannan var öppen, hög och ädel, sådan man ser
den på de afbildningar, vi hafva af Johannes
evangelisten, och om den äfven här och där var djupt fårad,
ökade dessa fåror endast deltagandet för mannen, emedan
de tycktes hänvisa på svåra, utkämpade strider, från
hvilka han utgått med seger, om än icke utan ärr.
Kinderna voro tämligen fylliga, men hade denna
sjukliga, blekgula färg, som förkunnar, att befrielsens dag
icke är långt aflägsen. Den välformade munnen hade
på samma gång ett uttryck af änglalik godhet och af
martyrens triumferande smärta samt syntes liksom
skapad att förkunna fridens och försakelsens sköna lära.
Med en lång suck, som tycktes komma ur djupet
af ett till hälften förblödt hjärta, uppslog nu den man,
af hvilken vi här, ehuru ofullkomligt, sökt att återgifva
några drag, sitt milda, blå öga, och då han märkte, att
en främmande liksom bespejat hans tysta lidande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
