Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - Fjärde Land-Klassen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Å kors! kände du icke igen honom?» svarade
friherrinnan, flyktigt rodnande, »det är den unge grefve
H......, son till den där rike besynnerlige ...»
»Jaså, den som aldrig velat blifva någonting och
som nästan jämt vistas på sina egendomar utan att
bry sig om sin älskvärda familj här i Stockholm. Den
där filantropen ...»
»Ja, just den...»
»Ack, huru kan en sådan narr ha en så guddomligt
vacker son!»
Strax efter uttryckandet af denna skarpsinniga
förundran, uppgick ridån ånyo, då samtalet naturligtvis
afstannade.
Under mellanakten före den sista af »Don Ranudo»
se vi åter vår vackre spanior vid friherrinnans sida,
dock nu i allmänt samtal med flera af de närmast
sittande fruntimren, hvarunder han utvecklade denna
utmärkta belefvenhet och artighet, som voro honom så
egna och som gjort honom till damernas förklarade
älskling. Bäst det nu konverserades hit och dit,
hördes från scenen följande häftigt uttalade ord: »Å, vet
hut, din satans drummel! Nu är jag ju alldeles
fördärfvad !»
»Gud! det var min älskarinnas röst! Hvad har
kunnat hända henne?» ropade Henning med en komisk
åtbörd och skyndade in på scenen från de rodnande
damerna, som gjorde fåfänga försök att återhålla sitt skratt.
Henning fann genast vid första inträdet, att den
stackars Napoleon, som så högljudt och oförsiktigt
uttryckt sin klagan, dock hade stora skäl att kalla sig
»fördärfvad» och att ett ganska handgripligt
»kulissuppträde» här ägt rum. Händelsen var nämligen den, att
en morian äfven förekom i pjesen, och dennes stumma
rol hade blifvit öfvertagen af en svartmuskig grobian
till kadett, som med en af honom själf sammanblandad
smörja nu hade svärtat ansikte och händer. Morianen
och grobianen, som icke hade något att tala, föll nu
på det orådet att handla i stället och hade nyss
handlat sålunda, att han, förtjust af den unga älskarinnans
behag och förgätande, att hans händer voro svartfärgade,
begynt att karessera henne tämligen närgånget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
