Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - »Goûter» med bal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och friherrinnan M......, hvilken var henne följaktig
efter vanligheten. De ungas, Napoleons och Angélique’s,
återseende var hjärtligt som mellan tvenne syskon, och
båda uttryckte oförställdf sin tillfredsställelse däröfver.
Båda hade under den tid de varit åtskilda vuxit
betydligt, hvilket gaf anledning till såväl skämt som
komplimenter; och då Napoleon vid vaxljusens sken i tältet
fick tillfälle att närmare betrakta den unga flickan,
måste han äfven medgifva, att hans artigheter voro
högeligen förtjänta, ty hon hade nu blifvit en nästan
fullt utbildad jungfru med friskare färg och mera
fylliga kinder, och de sköna ögonen hade blifvit ännu
klarare och uttrycksfullare än någonsin förut. Men
huru det kom sig, så var det icke utan, att denna
påskyndade utbildning liksom smått förargade vår hjälte,
som icke kunde undertrycka den oangenäma
betraktelsen, att han numera och noga räknadt endast var att
anse som en pojke vis à vis henne, som redan kunde
räkna sig till de fullväxta damernas antal, ehuru hon
var tvenne år yngre än han. Dessa obehagliga tankar
måtte hafva afmålet sig på hans ansikte, ty Angélique
sade skämtande till honom: »Bevars; hvad unga herrn
ser högtidlig ut! Är det, för att ni redan kommit i
tredje klassen, efter hvad jag hört. Kanske ni nu
tycker, att jag är bara barnet mot en sådan matador?»
»Ack, nej», suckade Napoleon, »jag tycker tvärtom,
min fröken, att ... att ni själf har vuxit ifrån ...
mig ...»
»Nej, nej, låt oss alltid förblifva barn inför
hvarandra», hviskade Angélique och smög i trängseln
oförmärkt sin hand i hans, i det hon gaf honom en lång,
vacker blick, full af tillgifvenhet – »och låt vår
barndomsvänskap bestå, sådan den börjat!»
Napoleon kände sig liksom lyftad till sjunde
himmeln af dessa vänliga ord. Ack! i sin lyckliga
okunnighet visste de icke ännu, han och hon, beskaffenheten
af den känsla, de började hysa för hvarandra. De
märkte icke, att de ej längre voro barn. »O, du heliga
oskuld! (för att begagna den store Tegnérs härliga ord).
Huru mycket är ej du bättre, rikare, förnämare än vi.
O, du saliga frid! Hvarför är din blomningstid så kort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
