Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dagningen allt intill nattens annalkande måste han
troget, på fyra stegs afstånd, följa, eller kanske rättare
valla, sin guldbefransade höge förman, hvartåt denne
sig vända må. Detta föranledde också en af stadens
sentimentala pigor att utropa: »Herre, min Gudi hvad
det är synd om den där granne officern, som icke får
gå lös utan vakt! Undrar, hvad han har gjort för ondt,
den stackarn!»
Ändtligen kommenderades »gif akt!» och jag hörde
från högra flygeln ett dunkande ljud, liknande det då
man bultar en stenläggning med »valljungfru». Jag
undrade, hvarifrån detta månde härleda sig, men snart
kom jag under fund med orsaken. Det var öfverstens
klumpiga elefantsteg, som ljödo mot gatan. För att
imponera, förstår du, söker den beskedlige mannen att
göra sin gång liknande åskans. Han kom nu närmare.
Kompaniet skyldrade, jag saluterade, och jag såg
framför mig en »medelmåttig», pösande figur, som
ovillkorligen påminde om fågelrikets förklarade dumbom –
kalkonen. Schakåen, den han, tvärt mot reglementets
föreskrifter, tillät luta åt sidan femton gånger värre än
tornet i Pisa, betäckte ett grånadt hufvud, där
inbilskheten synbarligen tagit sitt högkvarter. Hans ansikte,
som var ytterst enfaldigt, ehuru ganska välbildadt,
tycktes icke säga annat än: »Se på mig!» och att detta
icke underlåtes, därom kan den gode mannen vara fast
öfvertygad, ty alla vilja vi ju gärna se hvad som är
löjligt. Men jag tänkte tyst för mig själf: »Herre Gud!
om jag vore så pass till karl, som den där stackars
karlen tror sig vara!»
Sedan öfversten ändtligen dunkat hela fronten utåt
och mottagit kompanierna, gick han att ställa sig midt
framför densamma samt började där draga sin värja.
Jag säger började, ty därmed slutade det också. Det
förrostade svärdet hade nämligen alls ingen lust att
öfvergifva sitt idylliska lugn i den fredliga slidan.
Öfversten drog, majorerna drogo, adjutanterna drogo, men
allt förgäfves. Den envisa klingan ville på intet sätt
blotta sina behag, men i dessa förtviflade
omständigheter fann sig öfversten som det ägnade en stor man
med hans hufvud. Han ropade nämligen med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
