Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sänka sig. Långsamt framgick han i den härliga
trakten, som i vegetationens yppighet svårligen har sin like
i hela vårt land. Då han nu närmade sig Mörkeklef,
hörde han hastigt några lockande rop. Han stannade
och såg på afstånd tvenne fruntimmer i stora
sommarhatter, som stodo och sågo upp i ett enstaka träd,
ideligen ropande: kurre! kurre! Hans skarpa öga tyckte
sig äfven märka en liten ekorre, som lustigt hoppade
från gren till gren. »Förträffligt!» sade han för sig
själf. »Den där lille förrymde dansmästaren ger mig
det yppersta tillfälle att närma mig de sköna, hvilka
jag naturligtvis vill erbjuda min hjälp.»
Han framgick till den ändan, hälsade artigt på de
öfverraskade och rodnande flickorna och sade leende:
»Jag förmodar, att det är damernas lilla, otrogna favorit,
som svänger sig där uppe. Med damernas tillåtelse vill
jag försöka att återföra den trolöse, som sannerligen
icke är värd sin lycka.»
De båda vackra systrarna tackade honom, litet
förlägna, med en lätt nigning, och i ögonblicket hade
Hjalmar, vig som en katt, klättrat upp i trädet, där det
snart lyckades honom att fatta det band, vid hvilket
flickorna ledt sin lilla rymmare. Hjalmar halade,
ekorren skrek, och de båda flickorna skrattade gladt och
hjärtligt. Snart hade Hjalmar ekorren i hand och
svingade sig hastigt ner med sin fångst. Detta aflopp dock
icke utan blodsutgjutelse, ty kurre var en liten mäkta
ondsint herre och bet honom rätt eftertryckligt i fingret.
Icke aktande detta, kvarhöll han sin fånge, som han,
lyckligt nedkommen på terra firma, bugande
öfverlämnade till den ena af flickorna.
»Ack, ni blöder», ropade denna hastigt; »den elaka
bytingen har visst bitit er?»
»Mitt lif och mitt blod står alltid till damernas
tjänst», sade Hjalmar leende och virade in det sårade
fingret i sin näsduk.
»Så ridderligt ni talar!» sade flickan skämtande;
»det är stor skada, att ni icke lefde för några hundra
år sedan.»
»Ja, dessa tider voro härliga», fortfor Hjalmar i
samma lekande ton – »i synnerhet för damerna, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
