Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enda hus, som kan kallas en värld för sig, där allt
hvad en människa kan önska sig, från det största till
det minsta, står att erhålla, n. b. för penningar, som
öfverallt annanstädes, hvarest något står att erhålla.
Följande morgon, då Hjalmar vid sin väns sida
ströfvade fram på den ändlösa rue Richelieu, skrek
denne i hans öra, ty att tala duger icke i Paris: »Ser
du hvilken vacker flicka, som sitter där i fönstret?»
Hjalmar höjde sitt öga och, liksom betagen af en
himlasyn, tvärstannade han på ögonblicket, känslolös för alla
de bastanta knuffningar, som rikligen tilldelades honom
af den eviga folkströmmen. »Mitt ideal!» ropade han
hastigt, »ja, verkligen mitt ideal. Huru besynnerligt!
På en tid har jag just drömt mig en sådan där
änglabild, som jag måste hafva sett någon gång förut – men
det är ju omöjligt – omöjligt –»
Här fick den värde talaren en så duktig knuff, att
han nära nog ramlat omkull.
»Låtom oss gå in på kaféet här midt emot, så kan
du gapa så mycket dig lyster, här står du bara i vägen»,
sade hans följeslagare och fattade hans arm. »Men
hvad är det för tok du pratar om ditt ideal?»
»Farbror kan skratta åt mig», svarade Hjalmar,
»men det är icke desto mindre visst och sant, att jag
på en tid föreställt mig den kvinna, som jag skulle kunna
älska, just precis som den här ... Men det är så mycket,
som man aldrig kan kläda i ord ...»
»Hum! rätt kuriöst!» sade Franck och smålog;
»men nu äro vi inne, och i detta fönster har du en
förträfflig utsikt till ditt så kallade ideal.»
Genast stod Hjalmar vid fönstret och betraktade
oafvändt den sköna synen. Det var också i sanning
något att se på.
Klädd på detta oefterhärmligt smakfulla sätt, som
endast en parisiska rätt förstår, stod där i fönstret midt
emot en ung, smärt, blomstrande flicka, med blygsamt
sänkta ögon. Glänsande svarta lockar beskuggade de
skönaste, fylliga kinder och rullade sig ned på en hals af
bländande hvithet. Och när hon nu uppslog sina stora
ögon och hastigt märkte, huru nyfiket hon betraktades
af Hjalmar, göt sig den djupaste rodnad öfver hela det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
