Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spegeln, torde han hafva den godheten att följa
öfverbringerskan häraf.»
»Jag kommer! jag kommer!» utropade Stellan och
fattade i förtjusningen kammarjungfruns lilla hand,
hvilken han tryckte så hårdt, att flickan skrattande
utropade: »Bevara mig! Det måste ha varit ett ofantligt
kärkommet litet bref, det där. Men kläm icke därför
sönder mina stackars små fingrar ...»
»Sötaste min ängel, för mig på ögonblicket till din
patronessa!» bad Stellan ifrigt.
»Aha! var brefvet från patronessan?» sade den
skälmska flickan; »då måste jag väl lyda, ehuru jag
sannerligen icke vet, hvar hon nu är.»
»Ack, du lilla plågoande, du bara narras med mig»,
utropade Stellan och öppnade dörren otåligt.
»Sällan!» läspade skälmungen och hoppade lätt
framför den bidande älskaren, som knappt kunde gifva
sig längre till freds.
Stellan följde nu den »ljufveliga budbärerskan, som
frid förkunnat», till trädgården, och när hon fört honom
genom flera krökande gångar, pekade hon ändtligen på
en liten kinesisk paviljong med gröna jalousier samt
hoppade leende bort.
Gamle Munter hade i sin ömkeliga kärlekshistoria
liknat den ladugård, där hans trolösa Stina dvaldes,
vid ett fältverk, som skulle stormas, och Vendelas
paviljong föreföll sannerligen Stellan föga mindre förfärlig;
ty ehuru han hade svart och hvitt på sin lycka, vågade
han knappt nu, då han stod vid tempeldörren, att sätta
tro till densamma. Han dröjde därför några ögonblick
obeslutsam liksom Cæsar, innan han sprängde öfver
Rubicon. Men, lika mäktigt som äran vinkade den
store romerske härföraren, vinkade också kärleken den
lille svenske fänriken, och hans villrådighet försvann.
Med högt klappande hjärta och något sviktande knän
rustade han sig till stormning af utanverken, som här
blott utgjordes af trenne låga trappsteg. Då han lutade
sig mot dörren för att hämta andan, hörde han inifrån
Vendelas behagliga röst, som sjöng till guitarren:
Du är mig kär! Från ungdomsdagar
Du varit solen i mitt lif,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
