Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medgången att försämra. Ehuru hon, allt sedan hon
blef änka, varit omgifven af tillbedjare och smickrare,
hvar hon visade sig, hade hon dock alltid med köld
afvisat deras hyllning, och hennes rika hjärta slog
ensamt för den fattige, obemärkte fänriken i Västergötland,
som var långt ifrån att ana den lycka, som väntade
honom. En varm känsla af tacksamhet mot den ädle
välgörarens minne, äfvensom den rena, kvinnliga
blygsamhet, som var henne egen, hade dock afhållit
Vendela att underrätta Stellan om sin förändrade ställning;
men hon hade likväl genom en vän i Västergötland
erhållit fullständiga underrättelser om allt hvad som rörde
honom. Med mycken glädje hade hon hört talas om
det stundande stora lägret i Skåne, först emedan hon
visste, att Stellan då skulle passera denna väg, och
sedan – därför att <i>sorgåret</i< då var förbi. Om denna
sista beräkning synes litet egennyttig, var det dock den
ädlaste af all egennytta, den att göra en annan lycklig.
Den stora skillnad i ålder, som rådt mellan henne och
hennes aflidne make, hade gjort, att hon endast kunnat
visa honom en barnslig kärlek – någon verklig hade
hon aldrig hyst för någon annan än Stellan.
Detta allt och mycket mera hade Vendela under
tiden rodnande hviskat till sin lycklige älskare, som
med tindrande ögon lyssnade till deri ljufva rösten och
esomoftast ömt tryckte den mjuka arm, som hvilade i
hans. Föga underligt var det också, att gunstig herrn
kände sig öfvermåttan lycklig, då han så oförmodadt
erhållit en sådan fästmö med »accompagnement» af en
sådan förmögenhet; men för att göra honom rättvisa,
kan jag vid min heder såsom historieskrifvare försäkra,
att han ännu icke i ringaste mån tänkt på denna senare
omständighet, ty hvad fel vår hjälte än hade, icke var
det egennytta.
Ett älskande par tycker vanligen icke om långa
promenader i en stöt, utan önskar gärna att rasta
emellanåt. Så äfven detta. Vendela pekade på en bänk
och de satte sig.
»Ack! Vendela, min Vendela!» hviskade Stellan
och drog henne sakta i sin famn. Ȁr det icke en
dröm? Hvem hade kunnat tänka detta ännu i morse?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
