- Project Runeberg -  Samlade berättelser / Första delen /
285

(1900-1901) Author: Wilhelm von Braun With: Carl Schubert
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Hvad skulle jag väl göra?» svarade Stellan leende.
»Jag var en för mycket erfaren kämpe under den blinda
gudens baner, att jag skulle vilja lämna dig en
fullkomlig triumf. För att således visa dig, huru likgiltig
jag, gudbevars! var för din likgiltighet, fann jag ingen
utväg bättre än att gifva mig ut för en förlofvad karl
– och jag försäkrar dig, Vendela», tillade han,
tryckande hennes hand mot sitt hjärta, »att förhållandet
verkligen så är


»Store Gud! min herre! med hvem? hvar? när?»
utropade Vendela häftigt och for upp, liksom stungen
af en orm.

»Med dig – där i paviljongen – nyss» –
svarade Stellan enstafvigt och drog henne sakta tillbaka i
sitt knä. »Du lilla trolösa, har du redan hunnit att
glömma det?»

»Att skrämma mig så! jag tänkte ... jag trodde ...»
hviskade Vendela och gömde sin bleka kind mot hans
bröst – »ack, hur mitt hjärta slår!»

»Och mitt icke mindre!» ropade Stellan, i det han
tryckte en lång, varm kyss på sin trolofvades fylliga
läppar.

                Det var bra
                Tack skall du ha!
                Stöflar och galoscher –

sjöng i det samma gamla Munter och framsträckte sina
stora grå mustascher öfver en bakom dem stående häck.

Högt rodnande lösgjorde sig Vendela ur sin älskares
armar vid detta plötsliga afbrott, men Stellan ropade
leende: »Ack, det är bara vår postillon d’amour! kom
fram, du gamle skrikhals!»

Munter lät icke säga sig detta två gånger. I ett
ögonblick stod han framför det såta paret, och, i det
han gjorde sitt vanliga ställningssteg, sade han till
Vendela.

»Sa’ jag inte välborna nådi’ frun, att hon skulle
få’n, om hon ville ha’n! Gamle Munter håller alltid
ord, han. Jag har gått här och patrullerat kring
ungherrskapet hela tiden för att hålla betjänter och annat


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/braunber/1/0285.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free