Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Å, jag är arresterad af den grobianen general
X***», svarade Stellan och stötte värjan häftigt i
marken. »Det skulle icke förargat mig så mycket, om icke
Vendela hört på? hur ovettig den besten var på mig.»
»Gå då in med sej, och lyd ordres!» sade gubben.
»En arrest är ju icke hela världen. In, in med sej,
säger jag!»
Stellan följde tillsägelsen, och gubben såg
mumlande efter honom. »Det är synd om pojken», sade
han; »jag skall väl ut och skaffa honom tröst.»
Därefter påtog han sin schakå och vandrade ut åt fältet.
Stellan hade emellertid kastat sig på sin tältsäng
i det odrägligaste humör, icke så mycket öfver
arresteringen som därför att han var beröfvad den älskades
åsyn. Plötsligt for han upp, satte sig vid skrifbordet,
vek ett ark papper och uppsatte hastigt och lustigt sin
afskedsansökan. Lycklig han, som, i följd af de glada
utsikter Vendela visat honom, kunde göra det utan risk!
Under detta behagliga göromål blef han allt lugnare till
sinnes, ty
I förälskadt bröst
Trifs ej stränge
Vreden länge;
och han hade nyss lagt pennan ifrån sig, då han
utanför tältluckan hörde en ljuf röst fråga: »Får man
komma in?»
Stellan for upp som en raket, öppnade luckan, och
gamle Munter sköt med förnöjsamt grinande ansikte
Vendela i hans armar, och sedan han därefter äfven
hjälpt in fru K*, ställde han sig framför tältet för att
som en trogen skiltvakt hålla alla spejare på afstånd.
»Jag kunde väl icke lämna min stackars fånge
ensam i sin bedröfvelse», hviskade Vendela skrattande,
»helst som gamle Munter omtalade, att du var alldeles
öfvergifven. Men är jag icke bra trogen i min kärlek,
som är färdig att äfven dela bojorna och döden?»
»Du är en ängel!» jublade Stellan och bjöd henne
att sitta på sin enda trästol, »Men jag lider gärna,
då det sker för din skull.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
