- Project Runeberg -  Samlade berättelser / Första delen /
307

(1900-1901) Author: Wilhelm von Braun With: Carl Schubert
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Slutligen sågo de äfven hennes höga, junoniska gestalt,
omgifven af täcka tärnor, lätt framsväfva mellan lederna.
Hon fördes fram af öfversten, som föreställde hennes
far. Hennes kind var väl något blek, som det är
vanligt hos unga brudar, men pannan var fridfull och klar,
och då hon emellanåt uppslog sina blygsamt sänkta
ögon, varsnade krigarna, att de voro fuktade af en djup
rörelses himmelska dagg. Efter kom Stellan, den
lycklige brudgummen, följd af sina kamrater och ledd af
gamle Munter, som han nödvändigt velat hafva
till sin far vid tillfället med förbigående af
öfverstelöjtnanten, som väl eljes varit rätte eller
åtminstone närmsta man. Gamle Munter hade
också tagit på sig en riktig fadersmin och såg
ofantligt högtidlig ut. Hans höga, atletiska, ännu af
åren oböjda figur, hans krigiska utseende och
hållning samt hans stora grå mustascher togo sig
också i sanning rätt bra ut och liksom
rättfärdigade Stellans val, hvilket naturligtvis alldeles förtjuste
soldaterna.

illustration placeholder


Det lysande tåget ingick i kyrkan, och just som
regementspastorn förrättat den högtidliga akten, lossades
vid ett gifvet tecken en dundrande generalsalva, under
det regementsmusiken blåste långa fanfarer, hvilket
alltsammans förekom ofantligen storartadt, och Gud vet,
om någonsin en fänrik på jorden haft en präktigare
vigsel. När nu Stellan åter kom ut, förande den mildt
rodnande och lycksaligt leende bruden vid sin arm,
hurrade de uppställda lederna väldeliga med skyldradt
gevär allt efter som de framgingo. Den gamle
öfversten, som linkade efter, tycktes också vara särdeles nöjd
med sin till ställning.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/braunber/1/0307.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free