Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reskamraten (Berättelse) - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Huru det nu var, men anblicken af denna behagliga
tafla ur husliga lifvet måtte hafva kommit mitt
blod att fortare än vanligt fara från hjärtat mot
hufvudet, så att jag icke förmådde hindra en lätt nysning.
Vid detta olyckliga ljud slet sig den unga makan
hastigt ur Axels armar och stod, rodnande som en ros,
med nedfälldt hufvud framför mig, som nu presenterades
och harangerades af min jovialiske vän. Nu försvann
hennes bryderi genast och med lyftadt finger hotade
hon Axel: »Du är ändå bra obeskedlig! Icke vill
jag, att någon skall se, att jag är dåraktig ända till
den grad, att jag älskar en .... så stygg och elak
man .... som du.»
Detta yttrande följdes af en blick, hvars ljufva
innerlighet på det mest of verbevisande sätt talade mot
dess sanning. Därefter vände hon sig till mig och sade
med ett skalkaktigt leende: »Genom min herre känner
jag min herre bättre, än ni måhända tror. Axel har
åtminstone den förtjänsten att ofta tänka på sina
vänner. Men är allt det sant, som han berättat mig om
er, så ...»
»Hvad då?» inföll jag.
»Så är ni icke stort bättre än han», fortfor hon,
smidigt undandragande sig den omfamning, som Axel
påbegynt. »Men om herrarna vilja dricka te här nere,
skall jag gå och besörja därom.»
»Icke så ogalet!» utropade Axel, »men Fanny, låt
äfven bära ned en butelj champagne, ’dagen till
prydnad och könet till ära’.»
Med en vänlig nick och en ännu vänligare blick
skyndade hon ut. Jag såg efter henne. Lätt som en
sylfid sväfvade hon öfver bron och utefter sandgången,
som hennes lilla fot knappt syntes vidröra. Därefter
vände jag mig till Axel, som mäkta förtjust njutit af
samma syn, tryckte hans hand och sade på gediget
kadettspråk: »Ett kosteligt juvelskrin, bror! Du måste
vara fan så lycklig!» – »Ja, fan så lycklig!»
upprepade han lakoniskt, men i hans öga läste jag långt
mera verklig sällhet, än den hela fosforisternas här med
sin »tjusning» och »berusning» kunnat uttrycka.
Sedan skrattade vi rätt hjärtligt åt vårt kuriösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
