Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reskamraten (Berättelse) - Inledning - Första aftonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig lätt och behagligt som en guldfisk i den klara
vågen. Hennes löje verkade omotståndligt på alla, som
sågo det, och äfven $toas vise skulle i hennes närvaro
dragit in sin uthängda surmulenhetsskylt. Jag gladde
mig åt min väns lycka; han förtjänade den, ty äfven
han var en af dessa lyckligt lottade varelser, som,
ehuru begåfvade med tillräcklig känsla, likväl aldrig
låta den få öfverhand, utan med ett outtömligt godt
lynne leka fram hela sitt lif.
Sedan vi intagit en smaklig supé, sade Fanny,
pekande på sin man: »Jag ser på min pratsjuke herre
där borta, att han har mycket att säga er, som jag
icke vill höra. Prata då för all del, men tro icke allt,
hvad den inbilske säger – n. b. om det rör mig. Jag
vill emellertid se efter mina stackars blommor och
fåglar, som jag alldeles förgätit. God natt!» – Och nu
försvann hon, sedan hon gjort en lätt nigning för mig
och kastat en slängkyss till Axel.
Utan att säga ett ord, såg jag frågande på Axel.
Han förstod mig. »Säkert», sade han, »längtar du att
höra, huruledes jag tillskansat mig denna lilla ängels
hjärta och hand. Jag har lofvat dig berättelsen därom;
men på det du må dröja här några dagar, vill jag gå
piano till väga, och liksom Schehezerade i tusen och
en natt indela den i aftnar, ty nätter har jag just
ingen lust att skänka dig, huru goda vänner vi eljes
äro. Samla därför dina tankar, tag din hatt och följ
mig på en promenad. Jag, liksom fåglarna, kvittrar
bäst ute i fria luften.» Arm i arm gingo vi nu utför de
lummiga alléerna, genom hvilkas löfverk månens frodiga
anlete började sticka fram. Axel hostade nu, strök
sina mustascher och begynte den
Första aftonen.
I vintras ett år sedan, må du veta, reste jag till
Stockholm, i mening att våga en storm på min rike,
men sparsamme onkels hjärta, eller rättare ... kassa,
ty min omättlige tjänsthäst åt upp hela min lön,
hvilken dessutom icke utgör fjärdedelen af ett solgrand,
jämförd med 365 dagar, 6 timmar, 9 minuter och 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
