Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reskamraten (Berättelse) - Tredje aftonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lösslita sig från den, hon högst älskar, för att se den, hon
högst fruktar. Då jag sviktande inträdde i den höga,
hvälfda förstugan, där äfven mina lätta fjät gåfvo ett
hemskt genljud, mötte mig en gammal tvär piga med
en darik i handen. Med darrande röst frågade jag efter
herrn i huset, hvarvid hon såg på mig med stora ögon
och mätte mig från topp till tå, liksom hon velat fråga:
hvad kan du vilja honom? Emellertid svarade hon
buttert, att han höll på att spisa afton. »Jag kan då
vänta, tills han ätit» – svarade jag – »om ni vill
vara god och låta mig gå in i ett rum.» Det ömkliga
i min uppsyn tycktes göra gumman litet vänligare.
Hon förde mig in i en kammare och frågade, hvem
hon skulle hälsa sin herre ifrån, då hon skulle gå att
anmäla mig. »Från hans brorsdotter», svarade jag.
Hon såg på mig förundrad och gick. Efter ett
kort dröjsmål återkom hon, neg mycket ödmjukt och
bad mig följa sig. Vid hennes sida gick jag bäfvande
uppför en hög stentrappa och inträdde därefter i ett
stort, dystert, gammalmodigt möbleradt rum. Vid ett
litet rundt matbord, på hvilket en lampa brann, satt
en äldre, gråhårig man med ett strängt och sjukligt
utseende. Då han fick se mig, vinkade han endast
med handen och sade med skarp röst: »Kom fram!»
Nästan andlös stapplade jag mot hans stol och föll där
lika mycket af mattighet som ödmjukhet på knä, i det
jag fattade hans hand och kysste den suckande utan
att kunna säga ett ord. »Inga barnsligheter! stig upp!»
sade min farbror med något mildare röst – och »gå
din väg!» ropade han till trotjänarinnan, som nyfiket
betraktade den rörande scenen och torkade ena ögat
med förklädssnibben. När denna lämnat oss, pekade
han på en stol och bad mig sitta. »Jag trodde knappt,
att du skulle komma», fortfor han därefter; »men hvad
är det du heter nu igen?» – »Fanny!» stammade jag.
»Ja, det är rätt – Fanny – så hette hon också»,
sade min farbror, och hans ansikte återtog sitt stränga
uttryck. Därefter flyttade han sig närmare intill mig,
påtog sina glasögon och fattade mig sakta om båda
öronen (icke var det just så artigt!). »Låt mig se på
dig, barn», sade han och betraktade skarpt och länge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
