Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kusken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grymt blef jag sårad i natt af den krumtand-beväpnade Hussu,
Och jag låg i mitt blod som på sin sköld en spartan.
Grinande jämt emot mig den vederstyggliga Blaren,
När jag ’filerade’ upp kortet med darrande hand.
Snöpligt bortflögo från mig de fåglarna gula och gröna,
Som ur min faders bur listigt jag lockade fram.
Men hvi talar jag väl om de nederlag, som jag lidit?
’Tvåan’ är än i behåll, eja, till ångbåten ut!»
Här tystnade ändtligen den lille, andtruten, och
satte sig varligt på en stol för att hvila ut från sina
»daktyliska kullerbyttor».
»Vet du, bror Freudenborg», sade Rutschenhjelm,
under det han knöt sin halsduk, »det här stormande
ungkarlslifvet kännes allt bra tomt i längden, och
sinnet blir småningom lika trögt som tonfallet i dina
hexametrar. Om jag bara kunde bli kär på fullt allvar,
skulle jag nog lära mig att undfly dig och dina likar
som pesten; men här finnes ju ingen huldinna, för
hvilken en man ’med känsla och smak’ kan tända
sitt rökverk. Jag har verkligen sedan några dagar
börjat att särdeles tänka på det ’heliga äkta’, ty det är
bättre att giftas än brinna, säger aposteln.»
»Ack, ja! min redlige bror», suckade Freudenborg
och hof de små djuptliggande ögonen andäktigt mot
taket, »äktenskapet är just kuku i lifvets blodiga kille,
champagnen i dess röda Trafalgar-bål, saladen till dess
mustiga gödkalfstek. Ser du, förträfflige unge man!
’jag vet det väl, ty jag har äfven längtat’ – ack, du
kan ej ana, hvilken rik fond af varma känslor, som
ligger förborgad i djupet af mitt hjärta!»
»Jag trodde sannerligen, att samtliga ’känslorna’
flyttat sig ned i din vördiga istermage», sade Rutschenhjelm,
»fakiren vid Ganges’ stränder har icke offrat
mera åt sin afgud än du åt denna hufvudpart af din
lilla corpus; men också får man medgifva, att han varit
tacksam för dina trägna omsorger, och han blomstrar
nu som en Kinnekulle i miniatyr.»
Freudenborg, som nu blifvit något uthvilad, reste
sig upp med mycken värdighet, talade och sade:
»Bror! hvi skrattar du jämt åt mina matsmältningsorganer?
Om jag är knubbig, välan! det är ju Amor också?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
