Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kusken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
brukspatron; ett duktigt slag är det språk, som de allra
bäst begripa ...»
»Nå, det kan så vara»,, skrattade brukspatronen;
»du är en rask karl, men far bara varligt fram, det
ber jag dig. Kör nu l»
Det bar af, och Freudenborg föJjde i sin karriol
tätt bakom våra resandes vagn, men innan dess knöt
han handen åt den långe bonden, som nu höll på att
tvätta sitt blodiga ansikte. Denne gjorde detsamma
mot honom, och pantomimkriget varade så länge de
värda antagonisterna kunde se hvarandra. Ingen af
bondhopen hade sagt ett ord till kusken af fruktan för
styrkans rätt. Den långe bonden tyckte till och med,
att han var en »resonlig karl», som förstod att gå till
botten med hvad han började och icke som den »tjocke
burken» slog, utan att sedan kunna försvara sig.
När Eutschenhjelm kört ungefär en mil, såg han
till sin stora glädje, att Freudenborg tog af åt en
sido-väg, under det han svängde sin mössa till afsked;
ty han skämdes troligen att presentera sig på närmare
håll, efter den undfägnad han nyss erhållit. Resan
fortsattes nu utan vidare äfventyr, men som brukspatronen
hade några viktiga affärer att uppgöra ined en
handlande i Uddevalla, ämnade han att där kvardröja några
timmar. Just som Rutschenhjelm stannade vagnen
utanför gästgif varegården, stodo där några sysslolösa
officerare af hans bekanta, som med nyfiken beundran
började att betrakta den blomstrande Hilma. Sedan
Rutschenhjelm hjälpt sin husbonde ur vagnen och fört
honom in, öfverhopades han, då han återkom, med
tusende frågor, dem han på vanligt kuskmanér kort och
snäsigt besvarade med förställd röst.
»Nå, nå, sakta i backarna! Man har väl rätt att
fråga, munsjör dräng», sade en liten, frodig löjtnant,
ej olik s j älf ve Freudenborg.
»Men jag har också rättighet att icke svara»,
mumlade Rutschenhjelm, »herrn kan gå till Gustafsberg att
spela kille och inte stå mig i vägen.»
»Hur fan känner du mig, slyngel?» sade den lille
tjocke löjtnanten, skrattande. »Du talar alldeles som
om vi någon gång tagit oss ett parti tillsamman,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
