Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kusken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
se den vackra flickan kunde han icke heller försaka
utan att blifva tvingad därtill. Ehuru Rutschenhjelm
fört ett något »friskt» ungkarlslif och var en stor
älskare af besatta upptåg, var han dock en i grunden
hederlig själ, som kände ett djupt förakt för hvarje låg
handling, och han skulle icke för sitt lif velat
förolämpa den sköna varelse, som han följde i en
bedräglig dräkt. Han kände för henne den renaste beundran,
och en dunkel aning, att han måhända kunde vara
henne på något sätt nyttig, gjorde snart, att alla
skrupler veko bort och att han, liksom fordom then
hedningen Ca3sar, i förhoppning på sin lycka icke längre
oroade sig för hvad som komma skulle.
Sedan brukspatronen afslutat sina angelägenheter,
som upptagit längre tid, än han förmodat, fortsattes
ändtligen resan. Den vackra bohuslänska naturen
förtjuste Hilma, som hade ett för allt skönt öppet och
känsligt sinne, och Rutschenhjelm fick åter det
obeskrifligt ljufva nöjet att besvara hennes vänliga frågor.
Dock tyckte han sig märka, att det låg en viss
skygghet i hennes blick, då denna riktades på honom.
Måhända misstog han sig; men så tyckte han åtminstone.
Först mot aftonen ankommo våra resande till det vackra
Qvistrum. Som dagen varit ovanligt varm och resan
i följd däraf gått långsamt, beslöt brukspatronen, att
den skulle fortsättas under den vackra sommarnatten.
Innan dess ville han dock på detta ställe intaga en
bastant supé. Under tiden gick vår hjälte, som blifvit
helt melankolisk, ned till den sköna floden med de
höga stränderna och betraktade där, lutad mot stammen
af en väldig al, huru solens sista strålar hoppade på
den lugna, spegelklara vattenytan. Han stod där länge
försänkt i djup åskådning. Hans öga fuktades, och
varmare än någonsin förr brann hans hjärta af
tacksamhet mot det höga väsende, som skapat denna
härliga natur och som bildat denna blomstrande flicka,
hvars klara blick han tyckte sig se i hvarje flyende
solstråle. Minnet af de tomma, själlösa nöjen, som han
hittills njutit, f Or flög som en orolig, feberaktig dröm, och
sköna, fridfulla bilder från hans oskyldiga barndomstid,
alla lånande Hilmas drag, började le mot honom, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
