Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kusken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
några af dessa laglösa röfvarhopar, som utgöra
Spaniens gissel, att göra ett nattligt infall för att
bemäktiga sig rikt byte och förnäma fångar, som kunde
erlägga dryg lösen. Ehuru anfallet skedde alldeles
oväntadt, blefvo de dock kraftigt tillbakaslagna af vår
styrka, och då jag i spetsen för min bataljon förföljde
dem genom en af förstäderna och vidare vägen framåt,
såg Jag en vacker närliggande villa stå i lågor samt
hörde täta ångestrop därifrån. Med femtio man utvaldt
manskap skyndade jag dit och kom i lagom tid att
förjaga en vild hord, som var sysselsatt med plundring.
En betjänt störtade nu fram, omfattade mina knän
och besvor mig för Guds och alla helgons skull att
befria hans herre och hans unga sennora, som de
flyende röfvarna släpade med sig. Vid eldens sken såg
jag också på afstånd en hvit gestalt, uppburen af nå^ra
svarta röfvare, som aflägsnade sig mer och mer.
Åtföljd af några trappra bussar, hastade jag efter och
var nog lycklig att upphinna dem samt med ett par
kraftiga hugg skilja dem vid deras sköna börda.
Jag-lämnade den vanmäktiga flickan till några af mina
soldater för att ytterligare förfölja de röfvare, som
bortsläpade hennes far; men då de sågo sig nära att
upphinnas, framdrog en af dem en pistol och sköt den
olycklige för bröstet, och de flydde nu, lättade från
bördan, under ett hemskt skratt med blixtens snabbhet
därifrån. Den sårade mannen var ännu vid lif, och
hans första fråga gällde dottern. Då jag svarade honom,
att jag räddat henne och att hon var nära, knäppte
han ihop sina händer under en kort bön och bad därpå
att bli förd till henne. Jag gjorde det, men fruktlöst
vore att beskrifva Isabellas (det var hon) sönderslitande
smärta, då hon såg sin faders tillstånd.
Mina soldater hade emellertid lyckats att dämpa
elden, och jag lät föra den sårade jämte Isabella till
villan. Läkare tillkallades, men förklarade vid första
blicken, att ingen räddning mera funnes. »Jag sörjer
icke för mig», sade den döende då, »men Gud! hur
skall det gå med mitt olyckliga barn, som nu står
ensamt, alldeles ensamt i världen?»
Hans djupa smärta rörde mig. »Jag är väl en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
