Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kusken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
elak. »Men nu är upptågens tid förbi», tillade han;
»detta var det sista, ty jag fick en god minnesbeta,
först af stråtröfvårens knölpåk och sedan af vännen
Lenoir, som läxade upp mig duktigt och med hvilken
jag nära kommit i handgemäng. Men denne ädle vän
förstår både att risa och lisa, och utom hans
skonsamhet och välvilliga uppmuntran hade jag aldrig vågat
att åter framställa mig för herrskapets ögon.»
Hilma, som satt vid ett fönster, utropade nu: »Ack,
se där går den lille herr Freudenborg, som ni frälste
från att mörbultas på den där gästgifvaregården.»
Rutschenhjelm skyndade upp till hennes sida. »Ja,
det är verkligen han», sade han leende; »jag tyckte
mig se en skymt af honom, då jag i dag for öfver
torget. Men han ställer sin kosa hitåt, månne han
ämnar att göra visit?»
»Kanhända», svarade Hilma; »han har redan en
gång förut erbjudit mig att deltaga i ett båtparti, ehuru
jag då afslog det. Jag kan omöjligt se honom utan
att skratta, då jag påminner mig, hur han låg som en
hösäck på marken, omgifven af de uppretade bönderna.»
»Men om han nu inbjuder er?» frågade
Rutschenhjelm.
»Så" får han naturligtvis afslag igen. Detta
hind-rar dock icke, att vi, jag menar min bror och Isabella
och ... ni, kunna rö ut på en stund, ty pappa behöfver
också rö, n. b. på sitt öra, efter den sinnesskakning han
undergått.»
»Ja, gören det, barn!» sade den gamle; »jag
behöfver att vara ensam en stund, icke för att hvila, men
för att tacka Gud, som i dag beredt mig en så stor
lycka» - och härvid slöt han Lenoir och Isabella i
sina armar.
Dörren öppnades, och Freudenborg inträdde
verkligen. Med gravitetiska steg framgick den lille sirlige
mannen och bugade sig så djupt hans corpus ville till-,
låta, först för brukspatronen och Hilma, sedan för det
öfriga sällskapet, men han studsade förundrad tillbaka,,
då hans öga träffade Rutschenhjelm, som skrattande
räckte honom sin hand.
»Redlige broder, du här?» utbrast han, men hej-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
