Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
länder och folkslag m. m., men nästan alltid vände sig
slutligen mina tankar till den lilla obemärkta fläck af
jorden, där min älskade moder framlefde sina dagar. Jag
beskref för Klara mitt hem och den varma kärlek,
hvarmed jag där var omfattad. Jag talade om min
barndom, mina oskyldiga lekar och tusende andra saker,
som alltid äro så kära för minnet, man må bli huru
gammal som helst. Uppmärksamt af hörde mig Klara,
men hon kunde icke hindra, att en djup, smärtsam suck
allt då och då frampressades ur hennes barm, och då
jag en afton bad henne äfven för mig förtälja något
ur hennes egen barndom, utropade hon ifrigt:
»Gode herr Konstantin» (jag kunde omöjligen förmå
henne att bortlägga ordet herre, så mycket jag än bedt
henne därom), »fordra allt annat af mig, blott icke
detta! Jag har endast sorgliga, mycket sorgliga minnen,
som för mig skulle vara för mycket påkostande att
omtala, och vi skola dessutom söka att vara glada, så har ju
doktorn sagt. Fortsätt därför ni, jag hör er så gärna,
herr Konstantin, fast jag själf icke har något alt säga.»
Det smärtade mig, att en så ung och god varelse
redan haft så bitter erfarenhet af lifvet, och af
finkänsla frågade jag henne efter detta samtal aldrig om
någonting, som kunde hafva beröring med hennes förra
lefnadshändelser.
Dagar och veckor f or flöto, under hvilka Klara som
en vakande skyddsängel nästan oupphörligen satt vid
mitt läger och ägnade mig dessa små, ovärderliga
omsorger, som till och med kunna göra ett fridens eden
af det dystra sjukrummet, i hvilket den ädla kvinnan
har en af sina skönaste verkningskretsar. Då hon
någon gång på en liten, soffa bakom den stora kakelugnen
njöt den hvila, naturen utkräfde, vaknade hon dock
alltid vid min första rörelse och skyndade till mig,
alltid full af deltagande, alltid vänlig och småleende; och
ofta, då jag under natten uppslog mina Ögon, såg jag
henne i lampskenet antingen sysselsatt med läsning,
hvilket nu blifvit hennes käraste nöje, eller ock lutad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
