Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
fylldes af en förfärlig ängslan, som äfven så tydligt
af-speglades på mitt ansikte, att Klara förskräckt utropade:
»Min Gud! hvad fattas er, gode herr Konstantin?»
»Klara! jag kom nu att tänka på något mycket.. .
mycket... ledsamt. Mitt ben är snart läkt, och då,
Klara, då...»
»Far herr Konstantin ifrån mig, icke så?» hviskade
flickan med knappt hörbar röst, under det en dödlig
blekhet drog sig öfver hennes ansikte. »Dock det måste
så vara; det kan icke bli annorlunda; det är
nödvändigt», tillade hon, och stora tårar störtade ur hennes
ögon. »Herr Konstantin har redan alltför länge varit
hos en ... sådan, som . . .»
»Uppoffrat så mycket endast för en främlings skull»,
afbröt jag med en bitter känsla, emedan jag grymt
missförstått hennes ord. »Ni har rätt, Klara; jag har
mycket att förebrå rnig, som så egennyttigt begagnat
mig af er godhet; men jag trodde... jag tänk...»
»Min Gud! hur kan ni vara så grym att säga mig
något sådant!» utropade flickan och kastade sig med
ett uttryck af förtviflan på knä framför sängen. »Allt
annat från edra läppar skulle jag kunna fördraga, men
icke detta, icke detta . . . det är för mycket orättvist.. .
Om jag med min sista blodsdroppe kunde göra er den
ringaste glädje, så är Gud mitt vittne, att jag med
glädje skulle låta den flyta. Gode herr Konstantin, tag
därför tillbaka edra hårda ord, jag ber, jag besvär er
därom, annars ...»
Härunder hade hon bönfallande fattat mina händer
och lutat sin tårade kind tätt intill min. Hon syntes
så hängifven, så skön, så änglalik i denna ställning, att
jag icke längre blef mig själf mäktig. Hastigt lösgjorde
jag mina händer ur Klaras, slog armarna omkring
hennes bländande hals och tryckte glödande kyssar på den
lilla rosenmunnen, som smärtan nyss gifvit ett så
obeskrifligt uttryck. Öfverväldigad af kärlek och glädje,
besvarade Klara mina kyssar, och under några saliga
sekunder brunno hennes läppar mot mina; men därpå
slet hon sig hastigt ur min omfamning och skyndade
till andra ändan af rummet, där hon nedsjönk på en
stol och gömde ansiktet högt snyftande i sina händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
