Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
han gick ifrån mig, hade Klara som vanligt följt
honom, och då hon efter en ovanligt lång bortavaro
återkom syntes hon djupt nedslagen, ehuru hon ansträngde
sig att dölja det. Hon bad mig läsa högt. Jag gjorde
det, men jag märkte,, att hennes tankar nu för första
gången icke voro fästa vid lektyren. Då jag, vänligt
förebrående, anmärkte detta, klagade hon öfver ett hastigt
illamående och gick alt lägga sig å den lilla soffan bakom
kakelugnen. Jag ville nu i min ordning vara hennes
sjukvaktare, men hon afböjde det, vänligt, men
bestämdt. Denna dag, den enda sorgliga jag haft
alltsedan jag kommit under inflytelsen af Klaras himmelsblå
ögon, som förut alltid vakat öfver mig, förflöt på detta
sätt dystert och enformigt. Sedan Klara frampå
aftonen försäkrat, att hon kände sig bättre, sjönk jag
ändtligen i sömn, ur hvilken jag vid midnattstiden väcktes
af en sakta vidröring. Då jag till hälften uppslog ögat,
såg jag flickan liggande på knä vid min säng; det var
min hand, som hängde utanför densamma, hon kysste,
det var hennes varma tår, som brände därpå. Jag slöt
åter ögat cch låtsade att sofva tungt. Det gjorde mig
så godt att se detta talande prof på den okufliga
kärlek, som hon eljes var så mån att fördölja. Ännu en
gång rörde hennes läppar min hand och hon hviskade
sakta med bäfvande röst: »Nådens Gud! om du i din
oändliga barmhärtighet värdigas att höra en bon från
sådana läppar som mina, o, så ber jag dig att styrka,
välsigna och bevara honom, att han efter döden må
kunna framträda för din tron, renhjärtad, ädel och god,
som han nu hvilar där i sin afundsvärda oskuld!»
Därefter aflägsnade hon sig så ljud löst, att jag knappast
visste, huruvida det varit ett öfverjordiskt väsen eller
Klara själf, som jag skådat; men brinnande voro de
böner jag nu i min ordning uppsände för henne, som
försakade sin egen hvila för att nedkalla himmelns
välsignelser öfver mig. Bönerna efterträddes af angenäma,
tjusande framtidsbilder; på inbillningens duk målade
hoppet ett lif fullt af onämnbar sällhet, ett lif, som
jag vid Klaras hand skulle genomvandra .. . ack! . . .
Följande dag, densamma på hvilken doktorn skulle
afhämta mig, fortfor Klara att vara nedslagen, och af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
