Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
Under den natt, som följde på denna minnesrika,
sorgfulla afton, kom ingen blund i mina ögon. I djup
förtviflan vred jag mig på mitt läger, inbillande mig
ibland, att det blott var en ryslig dröm, som plågade
mina sinnen, men den grymma verkligheten framställde
sig snart åter i hela dess förfärande nakenhet. Nu,
när bindeln engång blifvit lösryckt, påminte jag mig
om mycket, som skulle kunna uppenbara rätta
förhållandet angående den arma Klaras ställning i lifvet, om
jag ej varit så fullkomligt oerfaren. Många af hennes
egna ord hade ju därpå antydt. Hon hade ju liksom
velat varna mig för att fatta kärlek till henne. Hon
ville ensam älska, emedan det var nödvändigt för
hennes bättring. I det febertillstånd, hvari sorg och
blygsel satt mig, såg jag oupphörligt Klaras sköna,
ungdomliga ansikte lutadt öfver mig; såg detta milda,
förtjusande leende, som hon alltid antog, då hon vände
sig till mig, såg dessa klara, himmelsblå ögon, som
lyste af den renaste, mest obegränsade tillgifvenhet, och
huru mycket jag än- lärt mig att frukta och afsky synden
jämte dem, som hemfallit åt densamma, hade jag
dock icke mod, icke hjärta att till den förföriska bilden
ropa: »Vik bort!» Tvärtom öppnade jag gång på
gång armarna mot densamma och utbrast därefter i
blygselns tårar öfver min ovärdiga kärlek, sorn redan
slagit allt för djupa rötter att någonsin kunna utplånas.
Men när jag kommit till full kännedom af mitt hjärtas
bedröfliga hemlighet, fäste jag mig så mycket
starkare vid den tröstefulla tanken på Klaras återupprättelse.
Denna skulle blifva fullkomlig. Snöhvit, som hennes
själ utgått från den förlåtande skaparens hand, skulle
den dit återvända. Fläckarna skulle utplånas af ångerns
tårar och goda gärningar. Och i framtiden, då Klara
tillkämpat sig försoning och då jag blifvit en
själfständig man, då . . . »hvarför icke?» Mitt hjärta slog
högt vid denna tanke.
Påföljande dag skrefvo doktorn och jag till min
mor, såsom vi förut öfverenskommit. För att icke
bedröfva det ömma modershjärtat, hade jag, som du,
min vän, måhända ännu minnes, sändt de bref, som jag
förut tillskrifvit henne, först till dig, hvarpå du sedan
Braun, Samlade berättelser. II. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
