Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
Samma lägga ett nödvändigt band på mina egna, som
lätt kunnat förleda mig att visa den svaghet, för hvilken
doktorn varnat mig, började jag att tala om hennes
afresa, om min mor och om den frid, den trefnad hon
skulle finna i dennas hus. Sorgfälligt undvek jag hvarje
hänsyftning på hennes förra lif, ty detta ämne var lika
smärtsamt för mig som för henne. Jag sökte blott att
beskrifva den förnöjsamhet, den lycksalighet, som
väntade henne i en stilla verksamhet, då arbetet, i stället
för att vara en börda, blir ett behof, en njutning. Jag
visade henne äfven min mors bref, som hon gråtande
kysste under förklarande, att hela hennes lif skulle
ägnas åt min mors tjänst, och att hon, sedan hon lärt
sig att arbeta, skulle anstränga alla sina krafter, på det
att den goda i rö måtte kunna tillbringa sin ålderdom.
Ack! Klara ansåg det omöjligt, att jag numera kunde
älska henne, och att mina besök i mitt hem, som nu
äfven skulle blifva hennes, kunde vara farliga för mitt
lugn.
Doktorn inträdde nu för att göra slut på vårt
samtal. »Sägen nu hvarandra farväl och låt det gå f ort l»
brummade han för att dölja sina känslor. »Jag skall
föra Klara hem, liksom jag fört henne hit, och jag har
brådtom.»
Klara uppsteg, likblek och darrande, fattade
obemärkt skörtet af min grofva vadmalsrock och kysste
det häftigt. Jag ville fatta hennes händer, sluta henne
i mina armar, men doktorn drog henne sakta till sig,
och med armen slingrad om hennes smidiga, bäfvande
gestalt förde han henne mot dörren. Där vände sig
Klara ännu en gång mot mig, sträckte ut handen till
ett sista farväl och - försvann.
Liksom förlamad nedsjönk jag i soffan, ännu
stirrande på det ställe, där jag sett sista skymten af den
försvinnande gestalten. Jag var då på lång tid, kanske
för alltid, skild från den sköna och gode varelse, som
under fem veckors tid kringsväfvat mig som en god
genius, som tröstat mig under plågorna, vakat öfver min
sömn och som ändtligen fyllt mitt unga hjärta med en
ny, främmande känsla, som ej engång den förfärliga
underrättelse, jag sedan bekommit, förmått att kväfva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
