Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
sägliga smärta svarade han mig, att äfven han genom ett
gifvet löfte och dessutom af sin läkare-ed var hindrad
att lämna mig någon upplysning om Klaras öde,
hvilket han dock ej ville neka, att han ju kände. Han
bad mig för det närvarande åtminstone låta mig nöja
med hans heliga försäkran, att Klara nödvändigt måst
handla, såsom hon gjort, och att hon befann sig i goda
händer. Han rådde mig dessutom att för min egen
lyckas skull genom ihärdigt arbete förjaga en
ungdomskänsla, som i sig innebar så mycket smärtsamt, och att
först då jag blifvit man i staten vända min håg åt
någon »oskyldig» flicka, som jag kunde älska utan att
behöfva blygas öfver mitt val m. m. Jag härmades på
doktorn öfver detta hårda svar och betänkte icke, att
det var förestafvadt af välmening. Men den gode
doktorn kände icke styrkan och innerligheten af min kärlek,
då han kunde tro, att jag någonsin skulle kunna glömma
den, mycket mindre blygas för densamma. Doktorns
råd att flitigt arbeta följde jag dock så mycket trognare,
men för att, »då jag blifvit man i staten», vända min
håg till . . . Klara, som ett tillitsfullt hopp sade mig,
att jag skulle återse.
Denna enkla berättelse om mina ungdomsöden
nalkas nu snart sin utveckling, så att jag kan vara kortare
i det återstående däraf.
Ifrån Klaras försvinnande hade trenne år förgått,
fulla af de smärtsammaste förluster för mig. Först
dog den gode doktorn såsom offer för en svår farsot,
från hvilken han med vanligt nit bemödat sig att rädda
sina medmänniskor. Några månader därefter slutade
min ömma mor sina dagar, utan att jag fick den
sorgliga trösten att sitta vid hennes dödsläger. Mig
förunnades blott följa henne till grafven. Om jag vidrör
detta ämne kort, är orsaken den, att min saknad ännu
efter flera tiotal af år är för stor att kunna uttryckas
med ord.
De skulder, i hvilka hon satt sig för att
underhjälpa min uppfostran, uppslukade hennes obetydliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
