Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstapeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
kunnat öfversättas med: släpp spaden l tag slefven!
kittlade soldaternas öronhinnor vida angenämare, än kungl,
hofkapellet med alla sina virtuoser skulle lyckats att
göra. Alla armar nedfälldes, alla ben sattes i gång
till de närbelägna marketenteriema, omkring hvilka det
inom kort blef särdeles lifligt. I synnerhet var där
ett, det största och snyggaste bland dem alla, till
hvil-kets hvitmålade disk soldaterna skrikande och svärjande
sökte att armbåga sig fram. »En jumfru brännvin och
en bit fisk, konstapel!» - »En sup, konstapel l» -
»Ett kvarter öl, konstapel!» - »En sup, sup, sup,
konstapel!» - ljöd det från tjogtals munnar med lika
mycken enträgenhet som disharmoni.
Utaf benämningen konstapel kunde man
rättvisligen sluta sig till, att det stod en karl inom denna
besökta disk, men så var det ingalunda: där fanns blott
en madam, men en madam med så styf hållning och
en så befallande min, att få verkliga konstaplar skulle
kunnat taga på sig någon dylik. Hennes ansikte var
stort, nästan manligt, dock utan att därför på något
sätt kunna kallas fult eller frånstötande. Pannan,
öppen och hög, måtte fordom, innan den erhållit ett djupt,
rödt ärr, som nu drog sig från högra hårfästet ned mot
näsan, ha varit till och med vacker; näsan var bred, men
djärft och behagligt böjd, och kring munnen, hvilken
i förhållande till de öfriga dragen var ovanligt liten,
låg ett drag af godhet och munterhet, som hon icke
engång nu under allt soldaternas oljud kunde lyckas
att alldeles undertrycka. Hufvudet bar hon högt, och
de mörka, stora ögonen flögo omkring med en liflighet,
ovanlig vid hennes år, ty hon var närmare sina femtio,
ehuru man, för att döma efter kindernas ännu friska
färg gärna kunnat afdraga ett decennium. Hennes dräkt
var icke mindre egen än hennes utseende och hållning.
Hufvudbonaden bestod af någonting, som var snarlikt
en artillerisläpmössa, omkring pannan försedd med en
ren, rynkad och spetsad remsa, under hvilken det
be-nåde, ännu helt svarta håret, nedföll. Detta var
rund-klippt strax nedom nacken, och liknade fullkomligt de
kringstrykande artisternas och skålknallarnas i våra
dagar. Öfver klädningen hade hon dragit en kofta af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
