Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstapeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
i någon mån afbörda min tacksamhet? Jag är rik,
ofantligt rik, men hvad frågar en så ädel varelse som
ni efter rikedomar . . . Huru, huru kunna belöna er?»
Öfversten tolkade konstapelns svar:
»Därigenom att ni älskar min flicka lika ömt,
som jag har gjort det; ty min är hon väl i alla fall.
Generalen har endast gifvit henne lifvet; men vid mitt
bröst har hon fått sin näring, af mig har hon lärt att
jollra fram de första orden, när hon sof, har jag vakat,
och hon hade aldrig kunnat vara mig kärare, om hon
varit mitt eget kött och blod. Och när hon nu skall
lämna mig, lämna det obemärkta, men lyckliga lif, i
hvilket hon varit uppfödd, mot ett högt och lysande i
stora världen, behöfver hon i sanning kärlek, en kärlek
sådan som min ...» Det var med möda konstapeln
kunde utsäga de sista orden, men nu kastade sig Tilda
med ett smärtans anskri för hennes fötter och omslöt
med darrande händer hennes knän.
»Lämna min mor?» ropade den sköna flickan med
stirrande ögon. »Nej, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig . . .
Hvad vill mig denne förnäme herre? Hvad rätt har
han att rycka mig från de hjärtan, som endast klappa
af kärlek för mig? Öfvergifva min mor och . . . och . . .
Edvin? Nej, aldrig, aldrig...» Därefter fortfor hon,
omedvetet begagnande Ruths sköna ord till Naemi:
»Tala mig icke till i det sinnet, att jag skall
öfvergifva dig; dit du går, dit vill jag ock gå, där du
blifver, där blifver jag ock, ditt folk är mitt folk, och
din Gud är min Gud.»
»Hvad säger min dotter?» frågade generalen,
förskräckt öfver det förtviflade uttrycket i Tildas ansikte.
»Hon fruktar att blifva skild från sin fostermor
och sin älskare. Det är ej med vanlig kärlek dessa
goda människor äro förenade.»
»Lugna dem, lugna dem då, för all del, herr
öfverste l» utropade generalen leende. »Hvem i Guds
namn har sagt, att de skola skiljas? Säg dem, att de
skola få göra hvad de vilja och hur de vilja, blott de
låta mig få vara med; ty det är väl icke för mycket
begärdt. Sänd genast efter den unge mannen, min
son, att jag må få välsigna honom och lägga deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
