Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adjutanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281
lämnar honom en penna med en hälsning från
guvernanten, att han täcktes formera densamma och lämna
den åter, om ej förr, vid kaffebordet.
Adjutanten mottog pennan, men tog äfven med
detsamma, dock icke utan ett litet, litet motstånd, en
kyss från budbärerskans rosiga läppar, hvilka., efter den
evinnerliga sedvanan, framstammade sitt sötsura: »Nej,
fy då!» - Men nu hör jag alla mina sköna läsarinnor
med ädel harm utropa: »Fy! kyssa en jungfru!» Ja,
visst var det oerhördt plebejskt, och jag nästan fruktar,
att min hjälte genom denna låga handling försatt sig
i en ohjälplig misskredit redan vid berättelsens början.
Dock, om man fördomsfritt tänker på saken, finnes
det mycket, som kan lända honom till ursäkt. Först
och främst får man medgifva, att kammarjungfrur i
all sin ringhet stundom kunna hafva de allra
skalk-aktigaste, noblaste och mest inbjudande frökenläppar;
men som nu veritabla f röken-läppar endast äro söta
skådebröd, dem ingen får vidröra, endast beundra, är
det ju icke så underligt, om en ung man, hänförd af
likheten, plockar det körsbär, som han kan räcka, under
det han suckande tänker på det han icke kan nå; och
sedan, om blott en frukt är söt, hvad frågar man i
det hela efter i hvad jordmån trädet, som burit den, är
uppdraget? Om således mina damer vilja anklaga någon
för adjutantens svåra förbrytelse, blir det visserligen
vår Herre själf, som, lika gifmild mot alla klasser,
understundom smyckar en stackars tjänstrlicka med
behag, som en prinsessa kunde afundas henne. »Pigor
äro folk också», säger biskop Tegnér, och däri har han
mycket rätt. De kunna till och med vara hyggligt
och anständigt folk, ja, så hyggliga och anständiga som
trots någon världsdam, ehuru de icke anse en kyss för
hela världen. Och härmed har jag försökt att försvara
såväl kammarjungfrun som adjutanten, ehuru jag
fruktar, att det varit fåfängt.
Efter flickans bortgång, som, jag försäkrar det vid
min författareära, inträffade på ögonblicket, började
adjutanten, hvilken vi hädanefter vilja kalla vid hans
dopnamn, Sebastian, att litet nogare betrakta den penna,
som han höll i handen. Den var svart och nedsölad, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
