Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adjutanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
är det nu för tiden ett satans pryderi, som skall råda
i allt, synnerligast i språket. Om jag säger skrof eller
ett annat synonymt ord, kan ju vara alldeles detsamma.
Man säger ju skeppsskrof utan att rodna, men funnes
det ett annat ord för detta, så besitta mig började icke
allt hvad kvinna heter att nappa i den oskuldshvita
näsduken. Icke får man säga svin, utan man skall
säga fyrfotingar, liksom det icke funnes andra djur
på fyra fötter; mer än hälften af de dyrbara lemmer,
Gud gifvit oss, och som vi så förträffligt väl behöfva,
får aldrig nämnas, och ingen människa törs tala
om, att hon har ondt i magen, hur förfärligt det än
värker.»
Under det öfversten höll denna föreläsning i
språket för sin kära hälft, hade Sebastian med den
likgiltigaste min i världen lämnat pennan till guvernanten,
som mottog den med darrande hand, och då hennes
blygsamt nedsänkta öga varsnade, att pennans rör äfven
denna gång var laddadt, fylldes hon af de ljufvaste
förhoppningar, hvilka likväl något minskades, då Sebastian
helt torrt yttrade sin farhåga, att pennan måhända ej
vore så god, som han önskat, emedan han i dag vore så
tung i Ögonen, att han knappt kunde se udden. Därpå
aflägsnade han sig utan att en gång gifva poetissan en
blick, men det korta samtalet hade icke undgått
öfverst-innan, som med en något ironisk ton sade till
guvernanten :
»Kors! ni måtte hafva slagit er på författareskapet,
efter ni jämt behöfver pennor. Håller ni på med
»teckningar ur hvardagslifvet», eller skrifver ni måhända
vers?»
Guvernanten blef pionröd och gömde mekaniskt
pennan, det olycksaliga vittnet för sanningen af
öfverst-innans ord, under schalen.
»Ha! ni rodnar, min söta! Det är en tyst
bekännelse. Hvarför få vi icke njuta af edra snille verk! Af
tacksamhet borde ni åtminstone visa baron fostren af
den penna, som han alltid är så beredvillig att skära.»
Med en finhet, som kunde anstått en gammal
diplomat, inföll Sebastian: »Mamsell Amanda hyllar
måhända den latinske poetens föreskrift att låta ett arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
