Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adjutanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
»Jag har länge gissat, att ni måste på något sätt
vara missnöjd med mig», fortfor Sebastian, »ni är icke
mera samma Emma,, som för några månader sedan
hade så fullt förtroende till mig. Men det är sant -
ni är ej längre barn, ni är en fullväxt dam, skön och
rik, hvilken alla gifva sin hyllning. Den, som blifver
firad, glömmer lätt sina ungdomsvänner. Ni är
dessutom dotter af min öfverste», tillade han bittert, »och
fordrar måhända i denna egenskap samma djupa,
stumma respekt, som ägnas honom. Om ni så befaller,
skall den äfven hädanefter bevisas er ...»
Ett drag af stolt missnöje lägrade sig på den sköna
flickans panna, och efter en sträng blick på Sebastian
gick hon mot dörren med hastiga steg. Där vände
hon sig om. Det stolta uttrycket var försvunnet, och
tvenne stora tårar rullade öfver hennes kinder, då hon
med höjdt finger hviskade: »Ni är orättvis! men bättre
svikas, än svika. . .» Därpå försvann hon.
Sebastian kvarstod, på det ljufvaste Öfverraskad.
Tårarna, orden, det höjda fingret - allt sade honom,
att han visst icke var hatad, och denna visshet fyllde
honom med den lyckligaste känsla han någonsin erfarit.
Han stod ännu på samma plats med glänsande öga
och lågande kind, då öfverstinnan inträdde och gick
emot honom med sitt mest honungssöta leende.
»Kors, hvad ni ser upprymd uti» sade hon, »ni
liknar en general, som vunnit en seger. Hvad har
händt?»
»Ingenting», stammade Sebastian, »men hur kan
jag vara annat än glad, då jag vistas i ett hus, där
jag bemötes med så mycken godhet.»
Öfverstinnan gaf honom ett af sina alltför hulda
ögonkast och hviskade: »Ack! Sebastian, ty så förtroligt
ville jag så gärna benämna er, tala icke därom. Det
är tvärt om jag - vi ville jag säga - som hafva er
att tacka för den trefnad här råder. En man, ung och
älskvärd som ni, blir alltid en prydnad för det hus,
hvari han vistas. Ack! lofva mig en sak.»
»Gärna - men hvad då?»
»Öfvergif oss aldrig! Anse alltid vårt hus för ert
rätta hem! Ni vet», tillade hon och fattade hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
