Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adjutanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
den han i sin blinda förtjusning hittills glömt att göra
sig själf. Han stod där med nedsänkt hufvud, slagen
och bedröfvad.
Öfversten gick några slag upp och ned, därefter
stannade han framför Sebastian.
»Nå, nå, stå icke så modstulen gosse. Flickor
finnes det nog, om du just icke får min dotter, som
bör ha pretention att få annat än en subaltern till
man. Men efter hvad som nu passerat, kan du icke
längre vara i mitt hus, det begriper du väl. Du måste
således gifva dig af redan i morgon dag, ty annars gör
du flickungen ännu galnare i hufVet. Endast frånvaro
läker sådana där dumma sår. Res in till staden, t. ex.:
all lefnadskostnad skall jag ersätta, ty det är jag
skyldig min hustrus och mitt barns räddare.»
»Ni är mig ingenting skyldig, herr öfverste»,
svarade Sebastian med stolthet. »Sedan ni fråntagt mig
er ynnest, begär jag ingenting vidare af er. Jag ser i
ert förhållande mot mig den vanliga faderliga, egoistiska
omtanken, som världen prisar som högst förnuftig, men
som dock ofta gör tvenne unga hjärtan olyckliga för
hela deras lefnad.»
»Banl prata icke om hjärta och smärta... Men
ännu ett ord: lofva mig på din officersparol, att du
icke nämner ett enda ord till Emma om din afresa
eller om hela detta samtal. Vill du det?»
»Er begäran är hård - jag kunde nästan säga
otacksam - men jag lofvar att uppfylla den. Jag
vill till och med lämna ert hus, där jag ej längre
är gärna* sedd, tidigt i morgon, så att allt afsked
undvikes.»
»Så mycket bättre!» brummade öfversten.
»Detta har jag lofvat er nu», fortfor Sebastian,
»men jag lofvar er på intet sätt att icke i framtiden
söka alla möjliga tillfällen att få se och tala vid
den, jag så högt älskar och som jag aldrig kan
glömma. Ni kan förbjuda mig edert hus, men icke
andras. Ni kan skilja våra händer, men icke våra
hjärtan.»
»Jaså! - men var nu icke rasande på mig, för
det jag talat litet förnuft för dig. Jag vill bägges ert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
