Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Misstaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
hvarthän, men jag återhöll honom så länge, till dess
jag för den ännu mer förvånade berättat mitt äfventyr
och tillräckligt invigt honörn i händelsens gång, för att
han ej måtte komma i fara att röja misstaget, hvars
fördöljande var så nödvändigt. Således fick han genom
mig underrättelse om den viktiga hemlighet, som så
ofrivilligt blifvit mig anförtrodd och som äfven var
honom okänd. Han rodnade och bleknade ömsom
härvid, emedan han gjort en liten lucka i sin eljes
utförliga berättelse. Ingenting af vikt förtegs, ej en gång
kyssarna. Dock kunde jag se, att detta var den minst
nöjsamma delen af berättelsen. Sedan jag ytterligare
gifvit honom några påminnelser om att icke förråda
sig, lät jag honom med ett ljus i handen gå eller
rättare flyga till sina önskningars mål. Ursäktligare
har väl aldrig någon nyfikenhet varit än den, som nu
förledde mig att beskåda min egen återkomst och lyssna
till resten af en flickas små hemligheter.
Vid min väns inträde låg Leonora till hälften,
med ansiktet doldt mot soffhörnet och, som det tycktes,
i djup smärta. Endast det korpsvarta håret och en
bländande hvit hals syntes; men då hon förnam sin
återvändande älskares steg, reste hon sig hastigt upp
och visade mig, sedan hon med tvänne de små nättaste
händer tillbakakastat de ymniga lockarna, ett ansikte,
hvars höga skönhet ännu står lifligt för mitt Öga. Ack,
hvad var porträttet, ehuru måladt af en älskare, mot
själfva originalet. Den blekhet, som för närvarande
betäckte hennes kinder, tjänade endast till att öka det
intresse, som uppväcktes vid åsynen af de regelbundet
sköna dragen. En starkare, men tillika vackrare
färg-brytning kunde man ej tänka sig än den, som bildades
af den höga, mjällhvita pannan och håret, som ringlade
sig däromkring. Beskuggade af de finaste, penslade
halfbågar, rörde sig tvänne stora bruna ögon, dem jag,
såsom Ariosto vid beskrifningen af Alcina, skulle vilja
likna vid tvänne solar, hvilka nu, lysande genom en
tår, riktades på min lycklige vän med ett uttryck och
en eld, som endast den innerligaste kärlek förmår att
åstadkomma, under det ett sakta leende sväfvade på
de rödaste läppar, som någonsin uttalat kärlekens ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
