Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Misstaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
337
I ett ögonblick sprängde jag fram på gården, och
i det nästa låg jag i min vän Gustafs armar.
Redan förut lyckligt stämd, vardt jag det än mera
vid återseendet af en gammal vän, till hvars lycka jag
bidragit. Med betydelsefull min och glädjestrålande
ögon fattade Gustaf min hand och förde mig, utan att
säga ett ord, i ett smakfullt, med rika konstalster prydt
rum, där en den imposantaste grupp framställde sig
för mina blickar.
I en sidenbeklädd divan satt min hulda
bekantskap från den oförgätliga aftonen, prålande i all sin
förra - ja, nu om möjligt förökade fägring, sysselsatt
att slösa sina moderliga omsorger på ett spädt barn
vid sitt bröst, under det att en liten svartlockig amorin
stod vid hennes fötter och lekte med spetsarna på
hennes snöhvita morgondräkt.
Så snart hon märkte, att en främmande fot
beträdde familjelifvets helgedom, skyndade hon, mildt
rodnande, att kasta en schal öfver sina blottade skuldror.
Med en hastig blick på mig och en annan på ett öfver
di van en hängande porträtt, som jag igenkände för mitt
eget, utropade hon i glad öfverraskning: »Det är han!»
och lopp med utbredda armar mot - gin man. Men
han lade henne med sakta våld i min famn, slog sedan
sina armar om oss båda och sade djupt rörd: »Leonora!
han är vår lyckas skapare, liksom du min lefnads
ängel. Tvefaidt lycklig jag, som nu ändtligen äger er
båda!»
Den gladaste dag följde på detta glada återseende.
Leonora bemötte mig som en flerårig bekant, hvilket
jag väl också i själfva verket var, ehuru det ännu var
henne okändt. Gustaf berättade mig nämligen, att
han icke nämnt ett ord om misstaget, utan alltid velat
spara berättelsen därom, tills vi alla tre en gång blefve
församlade. Hon visste allenast, att jag varit behjälplig
vid flykten, men att jag af finkänsla icke velat visa
mig för henne vid ett sådant tillfälle. Man kunde ej
tänka sig en behagligare värdinna, än Leonora var.
Den lefnadslust och det uttryck af sann huslig sällhet,
som stod att läsa i hennes och återspeglades i Gustafs
ansikte, smittade äfven omotståndligt den krets, som
Braun, Samlade berättelser. II. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
