Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den resande troligen redan räknat sina sextio vintrar.
Från den vida kärrbottnen, väl fullstoppad med hö,
framstucko en mängd buteljer och lerkrus sina korkade
hufvuden vid sidan af en väldig blåklädd sockertopp,
som reste sig stolt lik en annan Pico de Teneriffa, föga
anande i sitt öfvermod, att dessa hans små obetydligare
grannar snart skulle vålla hans stympande och död.
Nedanför den upprullade fotsacken och vid den resandes
fötter voro en halfankare och några smärre kuttingar
och lådor omsorgsfullt fastsurrade. Bredvid sig i det
breda sätet hade han dessutom en större korg med
lock jämte en kaffesäck och några paket. Med ett ord,
kärran var i sitt nuvarande skick ej olik en handelsbod
på hjul. Den reslige gubben hade nämligen företagit
en längre resa till närmaste sjöstad för att förse sig
med sina behof i ett och annat, och var nu stadd på
hemfärden.
Bäst han nu färdades fram i den starka
sommarvärmen, hörde han bakom sig ett doft tjut, och då
han därvid hastigt vände sig om, såg han, huru den
stora hunden kom sättande efter med ett paket i det
vida gapet. »Jaså, var det meningen?» utropade han
lifligt med den starkaste basröst, »heder och tack, min
gamle Garmer! Du är ändå, fan besitta mig! klokare
än jag själf, när allt kommer omkring. Ännu en gång
tack, min hedersgubbe! Kom hit, så skall du få kyssa
mig!» Knappt hade hunden erhållit denna tillåtelse,
förrän han tog en stark ansats och flög med ett vildt
glädjetjut upp i kärran, där han lade de breda tassarna
öfver sin herres axlar, under det hans långa tunga
liksom en borste for öfver dennes ludna ansikte. Under
tiden hade den stora hästen stannat och vändt hufvudet
bakåt samt såg nu liksom med afundsjuka ögon på
de smekningar, som både förunnades och tilldelades
hans varglika gamla vän och följeslagare.
»Se så, Garmer! se så! nu kan det vara nog!»
utbrast ändtligen gubben. »Ser du icke, att Svadilfar
börjar bli jaloux, den gamle token. Nå, nå, jag får
väl lof att stiga af och muta honom med en brödbit.»
Och med ett vigt hopp stod den gamle på landsvägen,
där han började att klappa sin häst med det långa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
