Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
väl öfver gossens snygghet som frimodighet i tal och
svar, eljes någonting ganska ovanligt hos allmogens barn.
De hade nu närmat sig byn och Sigurd utropade,
i det han pekade på en liten snygg, rödmålad stuga:
»Där bor min mor! Gud låte henne nu vara bättre l»’
Ack l han skulle snart få veta, att hennes tillstånd
var bättre, men annorlunda dock, än han menat i sin
fromma önskan l
Just som kärran stannade utanför grinden till
stugan, trädde en vördig prästman och en ung, gråtande
bondhustru ut genom dess dörr. Sigurd, redan anande
den olycka, som drabbat honom, började att gråta
högt, under det han ropade: »Min mor! min mor U
Prästmannen hälsade tigande, men vördnadsfullt, på
majoren och gick därefter fram till den arme
moderlöse, som han med djup rörelse fattade i sina armar.
»Sigurd», sade han, »du har alltid varit ett snällt
och lydigt barn. Kom nu och följ med mig hem, ty
där inne kan du icke, får du icke nu vara.»
»Nej, jag vill se min mor, jag skall se henne»,
ropade gossen häftigt och försökte göra sig lös, under
det strida tårar runno utför hans bleknade kinder.
»Låt honom få sin vilja fram, bästa pastor»,
hviskade den djupt rörde majoren, »den är ju så naturlig.
Vi skola följa honom in, och där kunna vi öfverlägga,
hvad vi böra taga för mått och steg med det arma
barnet.»
Pastorn fogade sig efter majorens önskan.
Ungefär halfannan timme därefter sågos de åter
utträda. Sigurd, försjunken i en djup sömn, hvilande
sitt lockiga hufvud mot den gamle majorens breda
bröst. Öfvermåttet af den sorg, som träffat honom,
jämte tröttheten efter dagens långa vandring hade
uttömt hans krafter. Gud hade varkunnat sig öfver den
arme moderlöse och skänkt honom glömska och hvila.
Han hade insomnat med tårarna på kinden, där han
låg lutad öfver moderns dödssäng. Lyckliga ålder, då
en sådan tröst, den bästa af alla, ännu är oss förunnad!
Pastorn bar några kuddar, och på dessa nedlade
majoren det sofvande barnet i sin kärra lika
omsorgsfullt och tyst som någon moder skulle hafva gjort det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
