Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
få vinna en aftons triumf, endast för att få höra
handklappningar, bravorop och sedan få mitt namn
utbasu-nadt i de offentliga bladen. Äregirighet, eller kanske
ännu rättare egenkärlek, var mitt hufvudfel. Jag vill
hoppas, att det nu ej längre är det . . . Dock, hvad
säger jag - ack! det lefver ännu hos mig, starkare
måhända än förut, men också, som jag hoppas,
förädladt. Jag är för stolt att vilja låta betala mig för
att jag utöfvar en himmelsk konst, icke för konstens
skull, utan endast för att roa en lyssnande och gapande
allmänhet, hvilken, så snart den sista tonen förklingat,
glömmer mig. Nej, jag vill icke blifva någon betald
rodocka, och jag känner med mig själf, att jag icke
kan blifva någon utmärkt kompositör, hvartill jag
saknar tillräckligt snille. Den utmärkte författaren, målaren,
bildhuggaren, tonsättaren lefver för alltid i sina verk:
sångaren eller virtuosen endast för stunden. Jag kan
och vill icke neka, att äfven stundens bifall kan äga
sina njutningar, men för mig förlora de allt värde, då
jag vet, att dessa klappande händer köpt sig rättighet
att klappa. Tron dock icke, mina ädle välgörare, att
jag därför tänker öfvergifva konsten. Detta vore en
alldeles för stor otacksamhet såväl mot henne som
eder. Hon är ett härligt medel att trösta sig själf och
glädja sina vänner, men till födkrok - aldrig. Detta
har jag i mitt hjärta lofvat den mest ädelsinnade man
på jorden, mot hvilken jag visat den svartaste
otacksamhet, hvilken han dock i ett bref till mig alldeles
förlåtit. Mine välgörare, af grannlagenhet hafven I
icke allt hittills frågat mig det ringaste angående mina
förflutna öden, och af blygsel öfver mitt uppförande
mot min barndoms stöd har äfven jag tegat. Men nu
måste jag inför er bikta mig/om I tillåten det.»
Sedan de båda engelsmännen nickat sitt bifall,
började Sigurd berätta, hvad vi redan veta, om sitt
möte med major Torsson, huru han hos honom blifvit
upptagen som eget barn, om det patriarkaliska lifvet
på Trudvang m. ra Hänförd af sin kärlek för majoren
och sina ungdomsminnen, aflade Sigurd denna berättelse
med stigande liflighet och i ord, som till och med
kunnat kallas genialiska. Med allt mera stegradt in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
