Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
själsgåfvor äfvensom hans omätliga rikedomar, hade
dock gjort, att styrelsen icke ännu vågat att angripa
honom, ehuru alla hans steg omsorgsfullt bevakades.
Den praktfulla fest, prins Zagarolo denna dag
anställde, var egentligen endast en täckmantel, under
hvilken han så mycket lättare kunde sammanträffa med
sina politiska vänner, hörande till det så kallade »unga
Italien», hvilka nu i stor mängd ditströmmat för att
öfverlägga om det älskade fosterlandets räddning undan
förtrycket. Grekernas hjältemodiga exempel hade stegrat
deras mod och deras förhoppningar till det yttersta.
För den oinvigdes ögon var det dock omöjligt att
märka, att den ringaste komplott var å bane. Alla de
talrika gästerna tycktes endast vara lifvade af stundens
glädje. Musik, sång, dans och italienskt liflig
konversation omväxlade. Äfven Sigurd hade på begäran låtit
höra sin härliga stämma i en svensk, rörande folkvisa
och skördat det lifligaste bifall. Lord JefTrey och sir
Campbell kråmade sig riktigt af stolthet öfver sin
skyddsling; men det enda bifall, som för Sigurd hade något
värde och som gjorde honom godt i innersta hjärtat,
var det, som han läste i en ung, bländande skön
kvinnas genom tårarna strålande ögon. I dem låg en så
svärmisk eld, en så hänförande känsla, att Sigurd ej
kunde vända sina blickar från denna tjusande dam,
som var prins Zagarolos dotter och nyligen förmäld
med en gammal utlefvad hertig, en af prinsens politiska
vänner. När hon märkte den vackra ynglingens blickar,
rodnade hon lindrigt, men gick därefter med ett
majestätiskt behag mot honom och tackade med några
förbindliga ord, i hvilka låg ett obeskrifligt välljud, för
hans sköna sång.
»Aldrig trodde jag», fortfor hon sedan med det
ljufvaste småleende från tvenne läppar, som svällde af
den härligaste friskhet och mognad, »att ni där oppe i er
höga, snöiga nord ägde så underbart gripande melodier;
ty det var ju svenska ni sjöng, och ni själf är ju en
landsman till Karl XII, efter hvad jag herde förklaras,
innan ni började.»
»Ja, jag är svensk, min hertiginna», svarade Sigurd
med en lätt suck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
